Barnen har varit på Skaftnäs eftersom Joachim och jag gick på bröllop. Jag ångrade att jag lämnade Gosse, men han har det ju så bra med sina syskon och faddrar och mormor och morfar. Och Birgitta, som har varit kvar sedan namngivningen. Birgitta, detta egna kapitel i mänsklighetens historia. Denna avstickare i evolutionen. Vi försökte spela det roligaste sällskapsspelet som finns just nu. Egentligen ville vi inte att Birgitta skulle vara med, helt enkelt eftersom man inte KAN spela spel med henne. Det är fel på tärningar, spelet är feldesignat, reglerna är idiotiska och så vidare. Men man får inte mobbas, vi kan inte sätta oss att spela vid köksbordet och förbjuda henne att delta. "Du får vara med, men nu skärper du till dig", sa jag strängt. Efter fem minuter konstaterar Birgitta att det är det tråkigaste spel hon någonsin spelat. "Vad är de för roligt med ett spel där man inte kan frågorna?" undrade hon. "Vi tycker att det är jätteroligt", sa vi. "Ingen av mina vänner skulle tycka att det här är roligt", sa hon då. Hemma på min gata i stan, där gillar ingen det här spelet. När vi efter en timme, som inte var rolig för någon eftersom Birgitta trotsade och protesterade och klagade och fuskade och tänkte svaren högt, skulle räkna ihop poängen ville Birgitta veta de rätta svaren som hon glömt fylla i på fråga tre, åtta, elva, tretton, fjorton, femton och sjutton. Då tappade Elin besinningen fullständigt. "Birgitta, jag älskar dig, MEN JAG SPELAR ALDRIG MER SPEL MED DIG" Sen gick hon och la sig eftersom hon skulle gå och jobba. En ursäkt vi andra inte hade möjlighet att fly till. Idag reste hon hem till Stockholm tillsammans med sin granne Marta som hade vägarna förbi. En speciell person som vi älskar väldigt mycket. Gammelfaster Birgitta. Pappa skulle fiska kräftor med kompisar, jag och barnen skulle hem och Birgitta och Marta åkte samtidigt. När jag tänker på tystnaden mamma måste ha upplevt sedan jag och fyra barn, Birgitta och Marta och pappa lämnat huset. Jag lämnar en tom rad för att illustrera hur stillheten såg ut. Jag ser framför mig hur hon gick omkring och liksom smakade på den. Stannade upp och kände efter. Hur stilla luften var, hur hon kunde höra kylskåpet. (Är det förresten inte alltid så man vet att man är helt ensam hemma? Att man hör kylen. Varför måste kylskåp låta 2018?) Mamma är sextiotvå år och har två vuxna barn. Tyvärr har alla i den äldre generationen lämnat oss, men det betyder att det inte finns någon att sköta om. Det vill säga: mamma borde ha det lugnt och skönt. Men framförallt lugnt. Istället är det som om själva Pridetåget drar genom huset så fort hon öppnar ytterdörren. Och då har jag inte ens berört det faktum att hon går upp på nätterna för att mata en patologiskt bortskämd katt. En annan sak jag inte har berört är att mamma väckte pappa härom natten eftersom hon ville att han skulle dra ut alla sladdar i åskovädret (som väckte alla utom pappa) Pappa gick runt i huset och drog ut sladdar och hamnade till slut på kontoret, där han hittade Birgitta i fosterställning på golvet. Hon ville inte ligga i vardagsrummet "med alla tv-sladdar". Så för säkerhets skull satte hon sig på kontoret med alla datorsladdar och mobilladdare och telefoner. En speciell person, sa Bull.
