Att ha tonåringar är precis som jag trodde. Mycket disk. Alltid samma händelsekedja. Komma hem från skolan och känna sug. "Mamma, får jag göra *insert något som kräver elva skålar, två bakplåtar och tusen attiraljer*" "Ja, men då diskar du efter dig" "Ja" "Rubb och stubb, inte bara lägga ner allting i diskhon och stänka lite vatten för att visa den goda viljan" "Meh, ja" En stund senare kommer man ut i köket, betraktar förödelsen och undrar vems idé det var att skaffa barn. Men det är vackert på något sätt. Denna fas de ska gå igenom. Hon cyklar till affären och köper juice och grädde. Är man sugen på våfflor så är man. "Mamma?" "Ja?" "Det känns som att det händer något bakom mig" "Va, nej" "Det lutkar liksom efterrätt" "Du vet inte hur efterrätt luktar" "Det må väl vara hänt, men du kan alltså intyga att det inte äts något gott vid köksbordet?" "Ja, det är bara en av dina syrror med lite fil"
