Vi vaknade upp och såg solen. Så då for vi genast över Ölandsbron för att möta den. Fort, innan den försvann igen. Solen alltså, inte Ölandsbron. Det är en av mina mardrömmar: Att Ölandsbron försvinner medan man kör på den. Eller ännu värre: att Ölandsbron försvinner när man är på Ölandssidan. Och nu blir det tråkigt babbel om vilka tider vi äter och hur det fungerar. På helgerna äter vi långfrukost klockan 10. Ändå är alla sugna på fika klockan 12. En familj i osynk, och jag sitter alltid med och dricker kaffe. Klockan 12 är jag mätt, som en normal person. På Gårdby café tog jag en macka med brieost och valnötter. De andra fick välja en smörgås och en enhet doppfika. Familjen lät SLAFS och sen ville de ha mer. Jag satt och tittade på min macka, drack kaffet och la sen ner den inplastade smörgåsen i skötväskan. Jag tänker inte äta när jag inte är sugen. Är jag den enda med det här problemet? Men döttrarna då? låtsas jag att ni undrar nu. De ligger och sover, äter "frukost" klockan "När Joachim har tagit deras täcken och släppt in småbröderna." Så deras helgrutiner pågår som en tonårig kuliss som vi vägrar anpassa oss till. Men titta här vem som tror att han gömmer sig. Jag trodde att hans söthet skulle ha avtagit vid det här laget, men tänka sig, den bara fortsätter! Jag minns att sjuåringen inte visste vad taggtråd var och sa något roligt. Något roligt som jag skulle skriva till den här bilden som jag till och med har pillat lite med för att förstärka det taggiga och för att tillfredsställa era krävande blickar. Men nu har jag glömt. Men om jag tänker efter ordentligt. Så tror jag att han sa spiksnöre. Och det är bara roligt om man var där och om det är ens egen unge. För saker andras barn säger är nästan aldrig roliga. Vi måste sluta intala oss själva detta. Vissa mer än andra. En av fördelarna med att ha fyra år mellan barnen: konkurrensen blir inte mördande: De lånade ut de långa pinnarna till honom. Sedan vi rastat barnen på Öland i tre timmar så åkte vi hem igen. Solen gick ner men Ölandsbron fanns kvar.
