I måndags rensade jag skor. Det där lät fel, det lät mer som om jag hade dragit upp färska kängor från ett frodigt land och lagt skörden med ett jordigt stänk på köksbänken och sedan sköljt allt i kallt vatten och snoppat av dem med en liten kniv från förr i tiden. Jag har inte rensat skor. Jag har rensat bland skorna. Jag gör det ibland. Och det är lika hemskt varje gång. "Du tycker att det där är roligt", säger Joachim och tror att han känner alla mina sidor. Rensa bland skorna i hallen är bara roligt på det där sättet där du ramlar ner i ett djupt svart hål och hela vägen ner så tror du att du ska landa i bajs och grus, men så visar det sig att längst ner finns det ordnade hyllor. Och de landar du på. Och det var väl bra. Bättre än bajs i alla fall. Jag tror att jag vet vad ni tänker, det där är väl inte många skor för en familj om sju personer? Och det är det ju inte. Tjejerna går runt på ett par skor var. Helt otroligt. Vid behov lånar de ett par kängor av mig, men mer är det inte. Jag dammsög, kastade ut hallmattan i kylan så att den stelnade i en vågig form på trappan. Jag lämnade tre fulla kassar åt Joachim att sortera i klädkammaren. För: sortera i klädkammaren= ett djupt svart hål som faktiskt slutar med bajs. En del av er har det säkert så här hela tiden, en del av er kanske tycker att det här borde vara före-bilderna. Men det är helt okej, jag är glad för er skull, summan av våra sorger är eventuellt konstant, ni kanske har andra svårigheter i livet. Dags för sentimental livsmilstolpe: Jag flyttade över tjejernas jackor till vuxensidan. Deras kläder är för långa och hänger ner på skorna och snart är det vinter och då blir det för tjockt med ytterkläder för fem personer på andra sidan. Ingen stor sak kanske, men ett stort steg för människan och mankind är det.
