Jag trodde att Lalehs nya låt var en skräddarsydd covid-19-låt. Att kulturfrämjandet kanske hade gett henne i uppdrag att skriva en peppande låt i svåra tider. Något att stärka och värma befolkningen med. Covid-19 låter ju dessutom som en festival. Veckans krumelur är således att Covid-20 flyttas fram till 2021 på grund av Covid-19. Men låten var alltså bara en slump, en händelse. En tillfällighet som nu beskriver tillvaron. https://youtu.be/5IeK4wMRInY Laleh skriver och sjunger: Jag är bara en sten i havet Det är inte värre än så Så, så, så, några ringar på ett hav Är allt vi lämnar kvar Och då menar jag att det finns två typer av personer. De som finner det trösterikt i att vara en av miljarder och åter miljarder stenar och själar som har levt på jorden. Din tid är så kort och vips så har även barn och barnbarn utraderats från historien, vilket inte bara innebär att du är död och borta, så är också alla minnen av dig. Du var någon, nu är du inte ens ett spöke. Du gjorde lika mycket skillnad för världen som en ring på vattnet som varar i ett par sekunder. Vissa stenar ligger på stranden, är vackra och lena och blir upplockade av barn som lägger dem i mammas strandväska. Stenen, som är speciell för att den låg exponerad i solen, får ligga på en hylla ovanför skrivbordet. Men de allra flesta stenar ligger ute i havet och ses aldrig av någon. Och det är inte värre än så. Och så finns det de som tycker att det finns en sådan existentiell nattsvärta i att bara vara en sten i havet att de var tvungen att stanna hemma från hemmajobbet första gången de hörde låten. Vi kan aldrig bli mer än en liten parentes i tiden. Det enda vi kan påverka är vilka stenar vi ligger tillsammans med på havets botten. Je suis un galet.
