Man vet att man har haft en fulhelg när det här är vad som finns att visa upp. En trist outfitbild med blicken ner i golvet eftersom det är så man blir bra på bild efter fyrtio. HÄPP! Och med fulhelg menar jag: vad gjorde vi? Jag tycker inte om uttrycket skrota runt, men det är det vi gör. Jag vet att vi såg film. https://www.youtube.com/watch?v=R2Xbo-irtBA Och jag vet att den var bra. Jag vet att ni kommer gråta. Men jag vet också att ni kommer tänka att monstret har en ashet rumpa. Trädmonstret har en atlets kropp och Liam Neesons röst. Och om inte det räcker så får ni väl se något annat. Jag vet att jag på lördagskvällen tog en dusch och tassade in till småpojkarna för att se till så att täckena inte var avsparkade. Naken gjorde jag detta. Jag vet att klockan var efter 23 och att sjuåringen, trots den sena timmen, var vaken. Jag vet att han förvånad reste sig till sittande och frågade vad jag gjorde i hans rum. Jag vet att han avbröt sig själv när han såg sin moders blottade kvinnokropp, gjorde en paus och sedan sa "Disgusting" rakt ut i det svaga men samtidigt obarmhärtiga ljuset från nattlampan. Disgusting. Från barn och fyllon får man höra sanningen. Men inget fyllo skulle kalla mig disgusting. Jag tror att det genomsnittliga fyllot skulle bli glad. Jag vet att det har regnat mycket i helgen. Men jag vet också att Joachim aldrig blir nöjd. Han har förvandlats till någon slags bondepraktikan(t) som alltid tycker att vädret är fel. Vi behöver verkligen regn, det vet alla. Grundvattnet och växtligheten och det där. Varje gång det regnar så tittar jag på Joachim med ett barns blick och frågar "Nu regnar det väl bra?" Men regnet är alltid för flyktigt, för lite, för kort, för mycket på en gång eller fel på något annat sätt. Jag väntar på det rätta regnet. Joachim ska gå ut på altanen och känna stor tillfredsställelse, äntligen kom det bra regnet. Jag vet att tvättandet av kläder går i vågor. Jag trodde att om man var sju i familjen så var man tvungen att tvätta två tvättar varje dag, men det är anmärkningsvärt hur många dagar det kan gå innan vi blir tvungna. Nu fann jag mig i en dipp. Bra att en av döttrarna kom ut i vardagsrummet och gjorde sitt sötaste ansikte och frågade om "den här hoodien kan vara klar tills imorgon." Mindre bra att den andra dottern senare kom ut i vardagsrummet med en förfördelad uppsyn och armar som en polsk riksdag och undrade varför hennes favorittopp inte kom med i tvätten. Är det inte alltid så med vissa tonårsdöttrar, att man kan tvätta sjutton identiska överdelar som är pastellila och ändå missade man hennes favorit. Med avsikt gjorde man det säkert också. Här kan man ju inte bo. Jag vet att jag ska skriva kolumn i ett ämne som alltid genererar extremt starka känslor. Det är inte cyklar, inte drivmedel och inte SD. Det är det där andra. Ses på andra sidan. Nu lät det som om någon ska mejla ihjäl mig. Jag menar bara, vi ses på andra sidan av kolumnen. Det vill säga: nu ska jag skriva den och så ses vi när den är klar. Ni fattade nog för länge sen. Men jag gillar när det är långt. Och pastellila och naket och nytvättat och med doft av gott regn.
