Igår överraskade jag Joachim med en runda på Coop "tête-à-tête" medan tjejerna passade tvååringen. "Lite mysigt", var tanken. Joachim har spelat fotboll i nästan hela sitt liv, han har alltid varit en del av ett lag, och tillsammans har vi ju ändå uppfostrat barn sedan 2002. Och ändå: vi vill inte samarbeta. Jag var helt övertygad om att Joachim skulle säga till mig och lägga ner telefonen och hjälpa till, men han gick hylla upp och hylla ner utan att bry sig om var jag befann mig. Jag släpade fötterna efter mig samtidigt som jag dm:ade med nya spännande människor på Instagram. När vi kom hem hade Joachim köpt honung utan att veta att jag köpte det förra veckan. Tydligen hade han frågat mig i höjd med flingorna, men jag hade inte hört. Så nu har vi två burkar honung. Men värre är det inte. Antingen gör Joachim allt, eller så gör jag allt. Någonting i mig och någonting i Joachim är helt övertygade om att det blir bättre om vi gör allt själva. Och det är inte romantiskt. Det är en man ÄR en ö, ensam ÄR stark och själv ÄR bäste dräng och allt annat som slår fast att det inte är någon idé att blanda in någon annan. Så det kanske är romantiskt att vi litar på att vi kan lämna allting åt den andra att ordna? Aja, det funkar ju, eller hur? Och jag fick sallad på påse! Och så får man aldrig, ALDRIG, glömma mild yoghurt med mango till fjärde barnet. Annars blir det SM i beskyllning och förebråelse och valpig uppsyn blandat med fnys till morgonkaffet följande dag. Och det orkar ingen bära, inte ens tillsammans.
