Igår spelade vi in radio hela dagen. I mitt hem. För allas trevnad. Utom min. Det gick bra, allt var mysigt och trevligt. Det är bara den där delen där man ligger med en tandborste över klinkersfogarna fem i som är lite jobbig. Och så kliver Johan in, reagerar på hemmet och säger saker som "Du som ger sken av att ha det så kaosigt och stökigt hemma, och så ser det ut så här." SOM VORE DET EN SLUMP. "Ta en snygg bild, annars får du gå hem", sa jag till Martin. Ändå blev han kvar. Jag tror att min mobilkamera har blivit sämre. Kan sånt hända? Eller är det mitt ansikte? Är jag suddig i konturerna nu? Svara inte på det. * I morse åkte mitt älskade lilla bebisbarn cykelstol för andra gången. Så glad stod han där i hallen, kisande med sina ärvda smala mammaögon. Jag bytte till mig cykelstolen från våra närmaste grannar för ett par veckor sedan. Den har blivit liggande på altanen eftersom Joachim har mycket att göra med sitt himla styrelsearbete i Kalmar FF. Och självklart kan jag montera en barnstol på en cykel. Jag vill bara inte. Eftersom jag inte har lust och inte kan. I söndags bad jag Joachim att fylla på mitt kaffe och frågade sedan om han kunde göra Steg för Steg på mig. Jag ber om Steg för steg på samma sätt som kvinnorna i de där förr i tiden-filmerna. Take me to bed or lose me forever. Ah, nu googlade jag och insåg att citatet kommer från Top Gun. "Jag tänkte faktiskt gå ut och fixa cykelstolen och plocka ner studsmattan", svarar Joachim. "Och det kan du göra direkt efter Steg för steg." "Jag kan göra Steg för steg direkt efter cykel och studsmatta, när jag har tid." Ah, då. AND THE CATS IN THE CRADLE AND THE SILVER SPOON LITTLE BOY BLUE AND THE MAN IN THE MOON WHEN YOU COMING HOME, DAD? I DON'T KNOW WHEN WE'LL GET TOGETHER THEEEEEEN
