På kvällarna efter middagen har vi skärmfritt. För barnen alltså. De två näst yngsta. En väldigt riktad regel som de ännu inte har identifierat som den djupa orättvisa den utgör. Det minsta barnet får titta på dinosaurier på tv om han vill, men mest springer han omkring och säger "Hasch", för det är så dinosaurier låter när de blir arga. Tonåringarna krälar tillbaka in i sina hålor efter maten och Joachim och jag lindar in vardagskvällarnas sisyfosiska sysslor i poddar och män med gitarr. Skärmfritt för elvaåringen och sjuåringen har två effekter: Nu räcker det. Gör något annat. Man behöver inte stressa iväg från matbordet, ingenting roligt väntar. Och på tal om inget roligt och att vänta. Här väntar jag på att pusslet ska lägga sig. Jag plockade fram det till sjuåringen som fick det i födelsedagspresent. Från nio år, står det på kartongen. Betyder det att det tar nio år att lägga det? Jag älskar pussel och korsord, men jag älskar inte hur arg jag blir när det är svårt. Idag är mormor på väg till Jokkmokk. Men först följde hon med och hämtade småbarn och fritidsbarn. Ungdomen 2020 är så bortskämd. Antal gånger jag som sjuåring red på min mormor: ingen gång. När man har fem barn så gäller det att effektivisera vården. Jag tänker då inte vara buskablyg, vad det nu betyder. Bokar dubbla tandläkartider och låter dem överlappa. Tid vunnen för mig, tid vunnen för folktandvården. Jag har kuppat in barn på andra barns läkartider eftersom jag inte vill belasta mig eller vården med en onödig vända till vårdcentralen för en remiss. Sorry not sorry, som det heter. På det här området är jag så apatisk och avskavd av erfarenheter att jag inte förstår om jag precis har skrivit något oförargligt eller provocerat en hel kår. Vi får se hur det går.
