"Tack för en trevlig blogg! Jag läser den gärna! Jag funderar lite över hur mycket eller lite ni diskuterar kroppsideal hemma med er barn? Jag har själv, en kille och en tjej, de är 12 och 7 år gamla. Det märks tycker jag hur mycket detta diskuteras och kommenteras i skolan osv. Gärna negativt och väldigt mycket! Min son har 2 klasskompisar vilken deras lärare håller fram som barn med ”idealkropp”. Nu hör det till saken att en av de här barnen kollaberade efter simlektionen förra fredan! Det kan ju vara så att ingen frukost åts eller det var en dålig dag/ett virus osv men jag tycker inte att det är bra att framhålla en person vilken du knappt ser när hen ställer sig på sidan som någon som har den ”ideala” kroppen. Jag tror att jag tycker att en lärare ska undvika såna kommentarer överhuvudtaget om det inte är i ett samtal med föräldrarna eftersom det finns en hälsorisk med utseendet, oavsett om det är för mycket eller för lite av det goda så att säga. Jag märker hur mycket min son funderar på det här och han har dagarna när han ”bestämmer sig för att inte äta överhuvudtaget” det håller typ till middan sen äter han ändå. Min dotter är 7 år och i hennes klass diskuteras det också väldigt mycket över vikt och var den sitter och vad som anses vara ”riktigt och falskt”. Vår granne som också har barn kommenterar även han – åh, jag önskar jag kunde gå ner lika snabbt som du (när barnet har växt som sjutton) eller du har väl lagt på dig lite väl mycket – till barnen när han ser dem och jag funderar lite på hur hans barn tänker när de hör de här kommentarerna. Jag tror att jag tycker att det ska pratas om detta ämne, om det blir för mycket eller för lite, men hur kan du veta det (ibland är det naturligtvis väldigt tydligt) och hur mycket plats får det ta i alldagen? Om dina barn kommenterar sin vikt eller utseende, diskuterar ni vidare på det eller låter du det falla (i glömska vilket det tenderar att göra om ingen håller denna konversation vid liv)? Tack och ursäkta om detta inte hör till ämnet så att säga 🙂" Svar: Mitt korta svar är: vi diskuterar inte kroppsideal hos oss. Redan innan jag fick barn bestämde jag mig för att det inte ska pratas om kroppar med barn. Det har jag hållit fast vid. Vi pratar inte om vem som är tjock, vem som är smal, vem som är ful, vem som är snygg. Detta gäller oss i familjen och människor vi ser på teve. Och framförallt: jag, som mamma, pratar inte illa om min kropp. Det är klart att jag kan bli galen på min lugg, eftersom livet med lugg är ett vackert helvete, och svära åt den framför spegeln, men det är inte samma sak som att kalla mig själv ful. Jag tvekar inte att visa mig naken för barnen, även om de tvekar inför att se mig naken. Jag säger inte att jag är tjock, ful, gammal eller sladdrig. Jag säger inte att jag inte ska ha glass för att jag kan bli tjock. Så mitt enkla råd, min enkla lösning, är att aldrig någonsin prata om eller värdera kroppar. Slutligen: att en lärare på ditt barns skola pratar om barns "idealkroppar" är fullständigt oacceptabelt. När de röda dagarna är över ska du ringa till rektorn och få ett skyndsamt slut på detta obehagliga beteende.
