När jag började blogga för många många år sedan så var jag personlig. Jag minns det, vagt. Jag minns att det fanns de som tyckte att jag var privat, men det har jag aldrig varit. Privat är upp till var och en. Och jag har aldrig skrivit något som varit privat, för då skulle jag ångra mig, och jag ångrar ingenting. Men när var jag personlig senast? Jag minns knappt. Jag vet inte vad det beror på. Barnen blir större, jo, men jag har ju små barn också. Det är lite tufft just nu. Lite svackigt. Men inte på pappret, bara på ej pappret. Den jobbigaste delen. Jag vill mest backa hem. Eller möjligen stänga in mig i en provhytt. Det är så märkligt det där med provrummen. Ett litet andra hem är de. Jag vet, så kan man ju inte skriva eller tycka eller ens tänka. Men jag älskar att man kan springa omkring bland människor mitt i Stockholms stockholmska MYLLER, ta ett felsteg in till HM och gömma sig från resten av världen. Ett litet litet rum, ett tygskynke mellan mig och mina underkläder och alla andra som myllrar omkring. Jag kan stå där i bara underbyxorna och ingen vet att jag står här, ingen kan få tag på mig. All den där ytlighet man känner i provhytten, jag tror inte att det är ytlighet. Jag tror att det är tröst. Okej, det är lite ytlighet också. Men det är även en flykt. Här står jag, i ett rum som inte är mitt, i kläder som inte är mina, kanske i en stad jag inte bor i. Jag har flytt mig hit, bara för en liten stund. Sedan kommer jag tillbaka till mitt liv. Idag har mitt liv varit att vabba på förmiddagen, skriva och skicka tre texter åt olika håll, ringa jobbiga telefonsamtal, ångra något jag tackat ja till, komma över det, bita ihop, tänka glada tankar, ej oroa mig så mycket, se allergiska utslag över hela kroppen på ett av barnen, oroa mig så mycket, göra potatismos, skjutsa minsta barnet till barnvakt, spela brännboll och grilla med tredje barnets klass, hämta hos barnvakten, lägga barn, läsa för barn, lyssna på det fjärde barnet som knäckt läskoden. Prata lite med tonåringarna så att de inte tänker att vi inte finns där för dem. Var det personligt? Jag tycker inte det, så här ser allas liv ut. Joachim fick en helt fantastisk blomma av sin mormor när han fyllde år för en månad sedan. Varje dag sedan dess har jag tänkt att jag ska ta en fin bild på den. Men så var det vackra förbi, och det enda jag kunde fotografera var gräsbiten som hörde till. Men se så ståndaktig det är, det gröna som spretar. Alldeles potent, trots att den spelar andrafiol och bara är vad hårnålar är för en fin håruppsättning. Ingen bryr sig om hårnålar. De är så gratis att man får med sig dem hem när man har blivit fotograferad, även om man har tusen stycken insprängda i fågelboet. Sen strösslar man ner golvet med dem och sen dammsuger man upp dem. Och ingen, absolut ingen bryr sig eller saknar dem. Någon gång kanske man svär över att "fan, var är alla hårnålar?" Men mer är det inte. Och nu tänker ni säkert att hårnålarna är en metafor för någon, förslagsvis mig. Men jag känner mig inte som en hårnål. Och jag känner mig inte som den ruttnande blomman som en gång var vacker. Jag är bara, äsch. Imorgon ska jag blogga om baddräkter, det blir väl kul?
