Vårt hem är redan är redan taget i besittning av sydkoreaner i och med K-pop på hög volym dygnet runt. Söta pastelliga pojkar som sjunger och dansar snyggt och varvar upp tonåriga hjärtan. Igår var någon så exalterad att hon inte kunde stå still. ETT SLÄPP VAR PÅ GÅNG! "Om tio minuter!" skrek hon och försvann in till sitt rum. Tio minuter senare hördes höga glädjetjut. Senare på kvällen frågade jag om låtarna var bra. "Vilka låtar?" "På det nya albumet?" "Mamma, det var BILDER som släpptes. Herregud, tror du att jag skulle låta så lite om det var albumet?" De har ungdomen i sitt våld, de där synkroniserade sötnosarna. Och nu har Sydkorea slaktat i Hollywood. Stackars Karolina har sett den: "Jag gick och såg filmen idag pga detta inlägg (och att jag innan tänkt att jag kanske ville se den, men detta inlägg gav mig sparken i baken att boka biljett till den enda visning som bion i min stad erbjöd denna vecka). Och ja, den var väldans bra (!!) men är det pga av risk för spoiler som ingen gett minsta antydan till att ****************?? Hade jag anat omfattningen av det hade jag nog inte sett den. Fick blunda bra mycket där ett tag… Tur att det var en tidig visning så jag kom hem lagom till melodifestivalen började!! Jag behövde helt klart fylla mig med något lättsmält och trallvänligt efteråt." Bra att ingen spoilade och grisade sig. Bra att du såg den, Melodifestivalen löser allt (även ensamhet.) Själv blundande jag mig mascarasotig, fällde in överkroppen mellan låren och gnuggade fingrarna djupt in i hjärnsubstansen via örongångarna under vissa scener. Direkt efter vände jag mig till mitt sällskap och frågade med munnen två centimeter från kinden vad som hände. För sånt gillar folk. Men äh, om man är en sån som kan se starka scener med öppna ögon, omasserad i öronhålorna, då får man faktiskt ställa upp.
