Pass på för tråkigaste inledningen på ett blogginlägg någonsin. Sedan vi hade installerat vår nya värmepump så låg en stor skiva, jag vill skriva masonit, kvar på gräsmattan. Denna skiva hade pumpen stått på tills marken satt sig efter dräneringen. Denna skiva ville pappa ha. ARE YOU ENTERTAINED? Så här är det med pappa: Han hittar något i vår trädgård. Han vill ha det. Det kan vara en sten, ett kar, ett snöre, en planka, ett rostigt hjul. Jag leker ibland med tanken på vad jag skulle kunna kasta ut i trädgården för att undersöka om han verkligen vill ha precis vad som helst. En använd kondom? Kan säkert användas till att förtöja en böut. Pappa har aviserat att han någon dag i veckan ska komma in och hämta skivan. Skejvan. Igår hände det. Först fikade han på Lotsutkiken. Lotsutkiken är det bästa som har hänt sedan knopen "dubbelt halvslag om egen part" uppfanns. På Lotsutkiken kan pappa sitta högt upp och se ut över Kalmarsund och titta på båtar som han annars bara ser i fjärran från sitt köksfönster. Medan han gör detta kan han äta smörgåsar med stekt ägg, falukorv, älg, vildsvin, rödbeta och en persiljekvist. Ibland när man ska fika med pappa händer det att man säger "Kan vi inte fika någon annanstans idag?" Man kan lika gärna slå honom i ansiktet med en utombordare. Klockan 9:30 skulle pappa träffa en vän på Lotsutkiken, sedan skulle han komma hem till mig. Klockan 10:26 får jag en notis om en singelolycka utanför Lotsutkiken. En personbil har kört in i ett staket på Tjärhovet. Jag ringer pappa för att kontrollera att han inte sitter fastkilad i ett gunnebostängsel. Det gör han inte. Det går ju inte ha barn och föräldrar om man ska känna så här. När pappa väl är på plats ber jag honom om hjälp med vårt skötbord. Vårt skötbord är nämligen farligt. Själva magnetdelen glappar, och när tioåringen fick luckan i huvudet plockade jag ner skötbordet och la det i hallen. Jag frågade pappa om han kanske kunde åka till Bauhaus och köpa någon slags spärr som vi kan skruva fast på luckan. Men pappa kan själv. Han rasslade ner i källaren på lätta farbrorsfötter och började rota runt i den infernaliska helvetesjävlaröran som råder därnere. Märkligt nog sa han inte så mycket om det. Jag tror att det var upphetsningen över att ha något att pilla med som tog överhanden. Jag kunde liksom höra ledmotivet till MacGyver sippra genom porer och två dagars skäggstubb. "Lejta opp in träjbejt", sa han och började gräva runt efter såg och fil och borr och skruv. Efter en stund hittade jag en lång träpinne som används till att röra runt i färgburkar. "Nej haur enget schöutmöutt va?" "Jag vet inte ens vad ett skjutmått är" Han sågade av träbitens ena ände, filade till den och borrade ett hål. Sedan borrade han fast träbiten i skötbordet och vips, ingen kommer någonsin få en lucka i huvudet igen. "Dejt ej hilt höupplöust öutan gläusögenen", sa pappa och fipplade med bitsen. Jag är allt lite stolt över att jag vet att det heter bits. Det heter väl bits? Sedan var det dags för belöningen. SKIVAN! En 71-årig mans våta dröm. En skiva som man har "änvindneng auv". Som att gå i en affär och titta på alla fina saker man vill ha. Sådan är känslan. Pappa och spännband- en kärlekshistoria i många långa delar. "Näer Anejta öu Astred vaur ej Stöockholm söu geck dum tej in sun däer ongdomsböutejk mej möudärna sauker ej. Anejta tjöupte in mussa tej mej däer." Pappa och hans huvudbonader. Pappa och hans duffel som jag köpte till honom i julklapp för ett par år sedan. Enligt uppgift det bästa klädesplagget han någonsin fått. Det är så bra med pappa. Man ber om hjälp med något, stort eller smått, och det har aldrig någonsin slutat med att man inte fått hjälpen. Från ax till limpa, äx te lempa. Jag tror, nästan på allvar, att pappa hellre skulle få den där utombordaren i ansiktet än att inte slutföra en hjälpinsats. Det kan nog, från pappas håll, verka som om vi tar det för givet. Så är det inte. Den där flärpen av trä. Om han så skulle behövt bestiga ett berg, gå genom en öken och en djungel och en eld och syfilis så hade han gjort det. Allt jag räknade upp är likvärdigt med att gå ner i vår källare och försöka hitta något. Han stånkar och stönar och suckar och gnäller över en hel del i sitt liv (till exempel när du slår huvudet i kökslampan som hängt över köksbordet i fyrtio år och du undrar "vim faen haur hingt din däer?") men aldrig någonsin när vi ber om hjälp. Tack älskade pappa.
