När jag var väldigt ledsen våren 2011 fick jag en fin gåva från ett kvinnligt nätverk som jag var en del av. Lyxig duschcreme och lotion, från NK. I NK-förpackning. Dyrt doftljus, som jag tänder ett par gånger om året och blåser ut efter fem minuter. Inte slösa. Brinna länge. Och så en ögonskugga från Dior. I sammetsetui. 2011. Ögonskuggan har legat i sin förpackning sedan dess. I nära sju år har den funnits i min badrumslåda. Jag har fött två barn sedan dess. Jag har tänkt att den är för fin, för exklusiv. "En väldigt speciell dag ska jag bryta förpackningen", har jag tänkt. Vördnad för nyanserna i sin kakiga, pudriga form. Under tiden har jag lagt tusentals kronor på annat smink, som om de pengarna inte är av samma valör som den Diorskuggorna köptes för. Förstår ni hur jag menar? Diorskuggan är mer värd. Det är något särdeles med den där asken. Idag duttar jag min pensel i det rosa och det bruna. Det är ingen speciell dag alls. Och det är det som är så speciellt.
