"Du brukar sitta på biblan och skriva, eller hur?" "Ja", svarar jag ibland, och då ljuger jag. "Nej, det är extremt sällan, kanske en dag i månaden", svarar jag ibland och då talar jag sanning. Fast egentligen är det nog en gång varannan månad. Jag vill sitta på biblan, eller på ett café eller varsomhelst som inte är mitt ruttna djupa soffhål. Men tusen saker kommer alltid mellan mig och min plan. Igår bestämde jag mig: imorgon blir det en biblandag. Men först förmiddagsvabbade jag med den här. (Bilden är från gårdagens vabblunch. Kylen var tom.) Klockan 11:45 kom Joachim hem från sitt möte och tog över. Jag åkte in till stan och åt lunch med Jasmina på Magasinet. Jasmina tog en bild, den kommer kanske senare, hon har handledning med studenter nu. Eftersom jag är en idiot som älskar att hata mig själv så hade jag glömt hörlurarna hemma. Sprang in på Åhléns och hittade en vardagsklänning till Jasmina. FÖR DET VAR DET JAG SKULLE GÖRA. Men väl uppe på kontorsavdelningen på Åhléns mindes jag att jag har en IPhone X och att man då måste ha sladdens jävla blindtarm, någon satans appendixsladd för att hörlurarna ska vara kompatibla. Jag spelade upp en rusig monolog för gulliga Åhlénstjejen, den gick lite såhär: "Jag känner så mycket HAT just nu, varför köper vi deras telefoner? Varför låter vi dem hållas?" Det hade hon inget svar på. Jag bad om ursäkt för att jag hade stört henne och tog rulltrappan ner i ett enda ursinnigt kliv. Varför håller jag på med Apple? Varför har jag Mac och Iphone? Är det inte de som skickar ner små barn i livsfarliga gruvhål? Eller gör alla telefonfabrikörer det? Kan man ens göra rätt som människa? Så mycket skuld. Vi felar och vi syndar och sen tycker vi synd om oss själva för att vi inte kan lyssna på Spotify när vi jobbar på vårt hittepåjobb som är ganska långt från att klättra ner i ett hål. Den här vidriga helvetesänden måste man ha. Vilken annan producent kommer undan med sånt här? Tänk dig att du köper ett svindyrt kylskåp som du varje år måste köpa ett nytt handtag till, annars kommer du inte in TILL DIN SATANS GURKA. Jag svär för mycket. Det är för att jag känner så mycket. Jag hastade mig bort till Telia och där var det kö. Man måste ta en lapp där det står "privat rådgivning", men jag vill snälla snälla bara ha två meter ljud med en platt ände från ondskan själv. Varje ärende tar elva timmar i Teliabutiken. Och det är inte konstigt. Sextiotreåriga farbröder från Torsås tar bilen in till stan för att få hjälp med sin faktura eller sitt modem. Och sådant tar tid. Men man kunde kanske ha en liten snabbkassa för kvinnor i vrålåldern. Så jag gör som jag alltid gör: låter blir att skämmas. En tjej hjälper mig trots att det inte är mitt nummer. Det tar tjugo sekunder att köpa lurarna. Vidare till Dillbergs bokhandel för att köpa denna: Oh the irony. Skugges bok handlar om de som sköter sig, som alltid är i tid, som inte glömmer hörlurar, som inte glömmer att man måste ha en extra bit sladd för platthålet, som inte köper pizza med pommes frites till en sjuk tvååring. Nu jävlar ska vi se om det tar sig, tänkte jag. Sen öppnade jag datorn som såg ut så här eftersom tvååringen nös på tangenterna och jag trodde att jag kunde tvätta bort slemmet med en rövservett. Ordentlig människa. Imorgon.
