Se så dramatiskt hon går hem från morgonens kiosktjänst i Sporthallen under Barometern Cup. Trots att vi har en tvååring så får vi sova till klockan tio varje morgon. Och att gå från nattsudd och halvbra filmer till klockan 01:45 och sova till förmiddagen, till att kliva upp på det obarmhärtiga djävulsgolvet klockan 06:30. Jag saknar orden. När jag väl är uppe så mår jag så bra, jag är ett lantbrukarbarn i blodet, så mitt psyke vill väl mjölka. Men den där svepningen åt vänster med täcket, där bröstvårtorna med förfäran drar vårtgården över sig, finns det något mer brutalt i ett tryggt medelklassliv? Kan ruelsen vara råare? Nåja, upp kom jag, klädde mig i stor svart blus och hängselbyxor. För det är snyggt. Tänkte jag igår kväll innan jag somnade. Jag morgonrutinade rutinerat på en halvtimme och körde mot kiosken. Och visst älskar jag att skriva, det gör jag verkligen, det är väl egentligen det enda jag kan. Men att stå i kiosk. "Det blir tjugofem kronor" och sådant. Åh! Men. Vad ska vi med framtiden till? Om jag inte får räkna uppåt till jämnt hundratal när kunderna ska få pengar tillbaka, var är glädjen då? Alla tar kaffe själv, macka, läsk och kexchoklad. Sen pillar de med sin telefon och håller fram swish. Hur är det att leka att jag har en affär? DET ÄR DET INTE. Klockan tio var jag hemma igen. "Jag går och lägger mig en stund och försöker sova", sa jag till Joachim, som precis hade stigit upp. Men jag visste ju. Jag kan inte somna på dagen. Kanske om jag har fyrtio graders feber eller så. Att utslagenheten tvingar mig till medvetslösheten. Annars är det kört. Jag kan inte sova i bilen, på tåget, i soffan, i sängen. Är det dag så somnar jag inte. Jag är väl helt enkelt inte en sån person. Klipp till: vaknar klockan elva i en dregelpöl så stor att mitt uppvaknande måste ha varit någon slags reflexmässig överlevnadsstrategi. Jag sov på dagen! På det att jag må vara pigg till kvällen! Och på tal om kvällen. Jag hörde på P1 i morse att nyårsdagen är den dag då flest begår självmord. Denna satans ensamhet. * Så här långt hann jag på nyårsafton innan jag var tvungen att rolla mig hålorna och lägga lagom täckande foundation. Jag ville skriva floskliga, men samtidigt sanna saker om att inga människor är så lyckliga som de ser ut. Att man aldrig någonsin ska bedöma sitt liv utifrån någon annans. Eftersom det är dränerande och potentiellt livsfarligt. Men det hann jag inte. För jag hade fullt upp med att se snyggare ut än vad jag är samt lyckligare och populärare än vad jag är. Och de bilderna kommer sen!
