Jag har aldrig tvättat vindrutan med den där lånehinken som finns hos bensinmackarna. De första åren av körkortslivet så kom jag aldrig på tanken. Sen upptäckte jag att den fanns och då tänkte jag att det var sniket att använda något utan att betala. Och så gick det väldigt många år. Och så blev det en lördag i augusti och alla djur hade lagt sig att dö på vår ruta. Jag skulle köra fotbollsbarn till en match långt bort och såg knappt ut genom intorkat maginnehåll från sexbeningar som inte vet att hålla undan. Spolarvätskan var slut och jag hann inte fylla på ny (var så länge sedan att jag nästan har glömt var behållaren sitter, men hallå, jag tankar gas och det känns alltid lite livsfarligt och svårt, så kom inte och prata könsroller med mig, jag hanterar gas.) Jag kände mig alldeles blyg när jag svängde in på kortsidan och gick fram till det där lilla skåpet bredvid luften. Som ju också är gratis! Efter en stund kände jag mig inte så dum längre, jag började istället se det ur ett säkerhetsperspektiv. Det är farligt att åka med tre söta elvaåringar till norra Öland med en geggig ruta. Nu tänker jag aldrig mer tveka inför lån av hink. Matchen slutade 9-2 till hemmalaget. Men nuförtiden räknar man inte mål och segrar och så. Barnen ska inte behöva bli ledsna och drivas av vinst. Den där syrligheten lät väldigt höger, men det kan inte hjälpas. Barn som älskar fotboll ser matcher på teven, de vill vara med om känslan att vinna. Med siffror och mål och resultat. De klarar att förlora.
