I pandemins intåg, när allt var så hotfullt och osäkert och vi inte visste om Sverige skulle stängas, i höjd med tomma toalettpappershyllor, då köpte jag en present till min dinosaurieälskande 2,5-åring. Ett dinosaurieägg som läggs i ett vattenglas och sedan väntar man på kläckning. Fyrtioåtta timmar är en lång tid för ett litet barn som tror att en present är här och nu och let's go. Men om man lurar bort honom och gömmer glaset bakom kaffebryggaren så väntar något fantastiskt! Tänk att vara ett litet barn och få vara med om kläckningen av en ny dinosaurie. Vad lik den blev. Vad kuk den blev.
