Jag vaknade av fem barn i sängen. I vår eviga 1,60-säng. "Flytta på dig!" lät de till varandra. Och eftersom man inte vill att det ska bli dålig stämning när man jubilerar så fick jag säga till med ett leende. Så som man gör när man är bland folk man inte känner, ni vet. Sedan gick dagen i diskbänksrealismens tecken. Jag städade och plockade och diskade. Och körde till returstationen. Radhus, smutsig bil som är ful även när den är ren, samt ett stilleben av tomma förpackningar. THIS IS FORTY! Mitt mellan två pölar välte han rakt på sitt fejs. Jag vet inte hur han gör det, men av någon anledning slår han sig inte. Inte ens lite grann. Han ligger bara kvar där med kinden mot den grovkorniga garageuppfarten och väntar på att någon ska lyfta honom i overallnacken. För någon gör ju alltid det. Men sen var det slut på pissgrå diskho-vinter! Jag hade abonnerat Kallskänken i Kalmar. Alltså en egen mysig delirestaurang bara till mig! Det enorma myset. Suddiga bilder på kvällens outfit, som var en smokingkostym. Den här kvällen var bara släkterna bjudna, men till min familj hör även Sofia, Jasmina, Mårten, Ada, Mona och Loa. Presentbord! Fördrinksbord! Småländs bellini var det visst. Suddig bild på hans outfit. Mamma håller tal. Barnen fick en egen del en halvtrappa upp. Se så de leker! Jag skickade runt en vit tavla som alla fick fylla i som de ville. Mona gjorde en stor räv, och det var en bra start tycker jag. Hur sent vi stannade. * För tre veckor sedan började jag gråta när Joachim frågade vad jag ville göra på min fyrtioårsdag. "Pappa, mamma gråter igen", sa barnen. Och det var ju väldigt fånigt av mig. Men nu är jag så glad. För jag fick en underbar kväll. Jag sprang runt i mina klackaskor och mitt läppstift och låtsades att jag ägde restaurangen. Och nu är det klart. Jag är fyrtio år och två dagar.
