Jag har alltid tänkt att vi alltid ska vara tillsammans, hela högen, alltid. Resor gör vi tillsammans, antingen åker alla eller så åker ingen. Jag har drabbats av rysliga skuldkänslor när jag tänker på de som inte får följa med. Men allvarligt talat. Två av våra barn blir 16 och 14 i år, klart att jag kan resa med dem utan att de andra följer med, eller hur? (Gosse måste ju följa med ditt mina bröst åker) Vi tog oss över bron för ett par dagar sedan, för att leta kläder. Och när vi satt och fikade så slog det mig, herregud så sällan det bara är vi. Hur gör andra? Jag minns att min mamma åkte till Gran Canaria med min syster när jag gick på gymnasiet. Jag blev kompenserad och tyckte aldrig att det kändes surt. Och om jag, med det enorma ego jag satt på då, kunde ta det med ro, så kan väl mina småkillar göra det också, inte sant? Jag vill åka bort och bara ro om mina stora barn som har sett småsyskon trilla in. Just som de tänker att det är lite lugnt så rasslar det till. De har inte klagat (det är ju de som har tjatat om bebisar) men ändå. Vad tror ni? En resa, bara de och jag och Gosse och kanske Elin? Tillägg: Det här skrev jag för ett par dagar sedan. Glöm allt. Jag har bokat en resa med mina tjejer och min tuttsugare och min syster. Klart att man kan göra saker med bara halva barnaskaran. När tjejerna har flyttat hemifrån ska vi göra vilda resor med killarna. Eller renovera huset för pengar vi inte har eftersom det är dyyyrt att ha fem barn.
