Det är den tredje juni 1982 och mamma och pappa kommer hem med en ängel. Min lillasyster är ljus med stora blå ögon. Hon tittar på världen som om den är hennes vän. Hennes uppsyn så förväntansfull och godtrogen. Jag gjorde mitt bästa, men det var mitt sämsta. Själv hade jag kisande ögon av jävelskap. Min plats i syskonskaran om två var så självklar. Hon blev mitt villebråd. Gör som jag säger, annars. Och så vidare. Det äldre syskonets makt över den som är mindre. "Jag ska prova att rosta Rocknebylimpan." "Det vill jag också." "Härmapa." Jag hör mina egna barn sätta dit varandra hela tiden. Och de förstår inte att det är mitt dåliga samvete de spelar upp. "Lägg av med det där! Vadå "härma"? Det är din lillebror och han vill göra som du gör, förstår du inte att det är något fint?" Så dags nu. Tur att vi får fler chanser. Tur att min syster kanske vet hur viktig hon är för mig. Mitt testamente bakåt i tiden. Och framåt. Bäst att jag är en bra person, för jag vet att hon ser på. Det kom ett barn när hon var 20. Ett när hon var 22. Ett när hon var 26. Ett till när hon var 31. Och så det sista när hon var 35. Hon har vaggat mina barn till sömns, blivit bedrövad när vi meddelat att vi inte söver dem i famnen längre. Hon har torkat deras bajs som läckt upp till nacken, torkat deras spyor när vi varit i andra städer, andra länder. En gång skvätte det på hennes Beatlesaffisch. Men det gjorde inget, förstås. Hon har hämtat dem, lämnat dem, stannat kvar hos dem. Intresserat sig för dem, älskat dem. Blivit arg på dem, för det får man och måste man, när man alltid är där. Det där lyxiga umgänget där man inte behöver bli arg har hon aldrig varit med om. Hon är hands on, håller handen. Hon bodde på sjukhuset med mig den där gången när han föddes och föll. När jag trodde att jag skulle dö av ångesten låg hon i sängen intill och var så glad att han hade kommit. Och om hon delade mina rädslor så såg jag det aldrig. Hon klädde av mig och duschade mig i mammas och pappas dusch när jag fick mitt första missfall. Hon har följt med och hört goda besked, döda besked. Höga hjärtljud, inga hjärtljud. Vi har skrattat åt glidslem trots att vi gråter, trots att jag ligger nakenrumpad på strävt papper. Hon följde med ut till ön när vi spred ut askan den där gången. Hon är gudmor till den första och den sista. Och snart ska hon bli mor. Jag ska få bli det som hon varit bäst på sedan 2002. Moster. Mamman och pappan.
