Minns ni den här fina bilden från ett bröllop i somras? Någon gång runt 21 den kvällen fick jag mens. Inte lätt för en flicka att ha koll när man har ammat och maskineriet precis rasslat igång igen. Där var jag, mensig och utsatt, långt ut i centrum av tall och gran. Jag låste in mig på toaletten och sms:ade med Jasmina och Elin. "Mårten kan komma med grejer!" "NEJ! Mårten ska inte sätta sig i bilen i mörkret och köra fyra mil med tamponger" Men Jasmina lyssnade inte. Och efter mindre än en halvtimme anlände mensambulansen. Det är något av det finaste jag varit med om. Mårten som trotsar alla faror och reser genom natten för att rädda mig från mensfläck i baken. Två varmgula billyktor i mörkret och en necessär fylld med sanitetsförnödenheter. Tänk så långt jag har kommit. För tjugofem år sedan hade jag hellre blött ihjäl i den där skogen och blivit uppäten av ett rovdjur som tar ansiktet först och arbetar sig neråt, än att låta en man veta att jag har MENS och är i akut behov av TAMPONGER. Skammen i att någon vet att jag BLÖDER FRÅN MITT HEMLIGA STÄLLE. Veckans kolumn skrevs i panik natten till onsdag. Och om det var någon som undrade så handlar den om mens. Och den finns HÄR
