"Hade du skrivit så om det var en kvinna som sa så?" Svar: Vem vet? Kanske. Hade jag skrivit så om det var en orm som sa att en del av den dog när ormens dotter föddes? Förmodligen inte. Jag hade nog skrivit "Jag förstår verkligen att ormen tycker att det är överväldigande, det måste vara jättejobbigt att vara förälder utan armar." Jag kan tänka mig att jag hade skrivit något om hur häftigt det är med talande ormar också. Jag är helt för att tala högt om hur slitigt det är att få barn. Och även om jag personligen inte tappade min identitet när jag fick barn (eftersom jag hade längtat efter att få bli mamma sedan jag själv var liten) så har jag full förståelse för vilsenheten, osäkerheten och rädslorna. Men just den här mannens ord väckte något i mig. Orden han valde. Kort koppel. Att en del av honom dog. Hur känner barnets mamma? Han pratar bara om hur hon ska finnas där för att lätta hans bördor. Och inte ett ord eller en bisats om att han förstår att han kan verka självisk. Jag finner honom otroligt omogen och självupptagen. Han är säkert en jättebra far. När han inte ligger och rensar sina tankar i havet. Eller New York. P.S. Jag hade egentligen ingen lust att svara på det här, men jag är så nöjd med ormen.
