När man är ensam med en bebis hela tiden, dygnet runt. Man jobbar ju upp en viss vana. Och det är väl bra. Men när man har en viss vana blir man intolerant mot en viss ovana. En öronbedövande ovana. Jag har liksom fått PASSA barnet medan Joachim har stökat sig ut ur huset med berömda utrop som "Varför har vi inga bajspåsar?" (Jag vet inte, men om jag hade en påse med bajs i skulle jag kasta den på dig nu) eller "Hur svårt ska det vara att hålla reda på en solhatt?" (Så in i helvete svårt, min kära. Så här sa jag till Elin på Mallorca: "Tänk, idag är ännu en dag då vi inte har tappat solhatten". Nu är den dock borta. Märkes var den och allt) Ni ser ju, han förstår inte vad det är som pågår. Vi skulle ju bara till gammelmormor och fika, eller? När de är borta ska jag jobba. Men nu sitter jag istället och skriver om att de åkte. Fast det är ju mitt jobb. Meta.
