Det var torsdag kväll och jag hade skjutsat barn till teatern. Efter det skulle jag köra runt i stan och uträtta ärenden. Varför heter det uträtta när det bara känns utfel? Ibland har man sjutton ärenden på sjutton olika destinationer. Och det är jobbigt som sjutton. Varför kan inte alla ärenden komma hem till mig och lägga sig på trappan? När klockan var 17:49 hade jag bara en sak kvar: köpa choklad på Johannas choklad. Så jag kör in till stan, och eftersom klockan nu är tio minuter innan stängning så måste jag parkera väldigt nära. Butiken alltså. Men gatan är full. Där är en plats! Nej, där får man inte stå. Där är en plats! Nej, den är för trång. Där är en plats! Kör fram, blinkar, börjar backa in. Bil ligger bakom. På den här bakgatan har det nog inte förekommit en bil sedan den öppnades för motortrafik på femtiotalet, men NU ska det givetvis tutas och köras i stjärtfenan på mig. Är det inte alltid så? Att det känns som en stor konspiration, tänkt att skada mig och mitt sköra psyke i vår jakt på kakaobönans fröjder? Finns det något större stresspåslag för det mänskiliga psyket än "bil bakom"? Bilen bakom vill säkert inget ont. Bilen bakom ligger säkert inte för nära. Bilen bakom tänker säkert inte saker som "En brudjävel som ska fickparkera, det kunde lika gärna vara en fårskock utan herde på vägen, GREAT". Men känslan är ju så. Känslan är att du är skyldig personen bakom jättemycket pengar samt din förstfödda om du inte skyndar dig för helvete. Det är så orimligt. Jag för fram min bil, jag har rätt att göra det. Jag ska fickparkera på en ganska liten plats, jag får det. Ändå så inbillar jag mig hur bilföraren vill kliva ur och smacka mig på huvudtoppen med den avslitna växelspaksknoppen. Har jag förklarat tillräckligt ingående hur det känns när det ligger en bil bakom? Bra, för nu kommer finalen. Jag lyckas inte få in bilen på platsen. Och ger upp. Jag ger ju bara upp för att det ligger en bil bakom. Hade det inte funnits en bil bakom så hade jag backat, kört ut, svängt, backat igen, kört ut, trixat och knixat och till slut hoppat ut och använt läppglans för att pressa in bilen. Nu blir det istället så här. Jag ger upp. Och jag gör det medelst "JAG VILL FÖR HELVETE BARA KÖPA LITE SATANS JÄVLA CHOKLAD" rakt fram, med ljud. Avgrundsvrålet. Spottet. Handsvetten. Hatet. Mot bilen bakom. Mot ärenden som aldrig kommer till mig. Mot stängningstider. Mot livet. Tur att chokladen är god. Tur att den nästan är värd bil bakom-brytet.
