I morse fick jag frukostbesök av en av mina äldsta vänner. Morse och morse, klockan 9:15 är dagen nästan förbi, men vad hjälpte det att jag hade elvatusen minuter att göra iordning när en viss bebis bara vill vara i famnen? Jag hade tänkt ta en bild när allt var framdukat och lite fint. Jag hade många tankar. Kvar blev skräpet och smulorna. Men jag har många fina saker! Mina nya äggkoppar från Rörstrands Swedish grace, vill ha dem till allt men nöjer mig med ägg än så länge. Och i bakgrunden! Min karaff från Kosta Bodas Bruk-serie som jag fick i julklapp av Public Me/Mårten. Fy fabian så snygg. Medan vi satt där och åt nötter och drack våra varma drycker, AT dricker inte kaffe, så hör jag Gosse gråta i sängen och reser mig upp. "Det är termosen", säger AT. Och det var det. Termosen tjöt från sin kork och sitt baksug (eller hur man nu förklarar att kannor gråter) Så nu blandar jag inte bara ihop andras barn, allas barn, med mina barns ljud. Jag hör deras gråt i köksredskap. Jag saknar instinkter, men lystrar till kaffe, och det är ju alltid något. Men till slut hörde vi ett Gosse-ljud och de små runda bebisarna fick titta på varandra. Att jag inte gråter åt detta. AT och jag har känt varandra i trettiofyra år. För femton år sedan fick jag mitt första barn, för fyra år sedan fick AT sitt första. Och nu har vi varsin exakt lika gammal fjunis. Alltså, ÅH! Älskade fina bebisar.
