Igår hittade jag lasagneplattor gjorda på bönor. Det lär inte vara gott, tänkte jag. Billigt är det inte heller, cirka sju gånger dyrare än vanliga lasagneplattor. Men vi måste alla dra vårt strå till stacken, och om mitt strå är att göra en svindyr lasagne efter eget recept som ingen tycker om eller äter upp, ja då är det så. Plattorna såg exakt ut som bakplåtspapper. Jag hoppades att de skulle smaka godare men kunde förstås inte vara säker. Jag hyvlade även squash mellan lagren så att barnen skulle ha ännu en sak att dra fram mellan tummen och pekfingret och konspiratoriskt utropa "VAD ÄR DETTA?" som om jag är mamman som häller glykol i mjölken för att jag vill ha livslång egentid. Den blev helt okej. Alla åt. En del till och med två portioner. Men en person sa: "Jag gillar inte det här." "Vilket?" Han drog ut en stor bit bönplatta och höll fram den som bevismaterial A. "Det är bönpasta", sa jag, varpå han gick och bredde sig själv ett par mackor. Men ändå, fyra av fem är alltid som att möta en rosa enhörning på blommande asfalt samtidigt som tuppen gal och klockan slår sju.
