Luggens sista suck dras nu. För när luggen egentligen är för lång för att användas så kan man krulla den. Luggen far upp ett par centimeter och vips så har man köpt sig lite tid. Det sitter ju inte i vägen att man på köpet ser en smula fransk ut. Sacré-Cœur och så vidare. Men snart kommer heller inte detta funka. Och det är då man måste bestämma sig: klippa lugg igen eller börja den OERHÖRT MÖDOSAMMA resan mot utväxt. Utväxtfasen har alltså inte börjat på riktigt än, utan går in i ett kritiskt skede inom kort. Jag skulle säga att det handlar om två veckor av krull, sen kommer det förhatliga mellanläget som innebär att man inte kan forma en lugg men heller inte kan vika håret bakom öronen. Det är en tidsresa som i centimeter mäts till cirka fem. Fem månader fem centimeter. Men fem centimeter är också fem moraliska och mentala år. Under denna tid är bobbypin en flickas bästa vän medan man nostalgiskt trånar till gamla luggbilder från förr. Så enkelt livet var ändå, och så snygg jag är. För kamerarullen påminner dig inte om att du tvättat håret, använt dyra produkter, stylat med hårtork och plattång, fixerat med spray som mest tog i ögonen, pillat och gnuggat med fingrarna, gråtit åt skiten, fyrat av ett par könsord, tagit sjuttiotvå bilder, sparat en (den där du spejar åt sidan så att bara halva luggen syns) och sedan lagt ett barmhärtigt filter. Om detta må bilder från 2016 inte skvallra. Och därför gör du om det igen och igen. Som bebissuget är den, luggkärleken. Bebisar är luggen som klibbar i pannan och kräver kostsamma inköp. Tänk dig noga för.
