Igår satt jag och jobbade tillsammans med den här lilla kattungen. Vi pratade lite strunt, jobbade lite jobb och åt sedan falafelsallad med aioli. Klockan 13 avlägsnade jag mig från platsen för att hämta det minsta lilla gullebarnet. Det är fortfarande som julafton att hämta honom. Mitt hjärta fladdrar. Att se honom i hans nya sammanhang. Med sin lilla kropp som tultar runt där bland kamrater och möbler i sin storlek. Att veta att han har befunnit sig där och varit kompetent. Ätit när det ätits, sovit när det sovits. De säger att han är glad och har roligt. Det märks. De skulle ju aldrig säga något annat, såklart, men vi mammor sväljer rubbet och stubbet. Det är precis som när man ligger och föder barn och någon säger att man är duktig. Man vet att de säger det till alla och innerst inne vet man att man inte är duktig eftersom kroppen krystar fram det där barnet även om man börjar titta på Netflix. Men ändå. De där orden. Orden! När jag kom hem med förskolebarnen tog det omfattande russintiggeriet vid. Den lilla ettåringen står nedanför skafferiet med ett tomt decilitermått och skriker fult (skrika fult, minns ni?) efter det skrynkliga guldet. Jag häller upp kanske sex-sju stycken. Han blir så glad och känner sig så viktig. För nu har han en matsäck. Sen går han iväg och har små utflykter. Ibland på vardagsrumsmattan, ibland i hallen bland alla skorna, ibland under köksbordet. Han och hans picknick. Och så tillbaka till det fula skriket som betyder "ge mig mer russin om du vet vad som är bäst för dig" Att det ens finns vindruvor kvar i världen. Så känns det. Men till slut säger till och med jag nej, och då uppstår stora känslor av kränkthet. Lite yl följt av ynkedom, sen är det över. Och då ger han sig på något han inte får. Men bara något lagom. Saker han inte får, men som han ibland får göra bara för att vi inte orkar säga till honom: Kasta ner saker i trappan. Pilla med kryddburkarna. Leka med tidningsåtervinningen. Kasta ner alla ryggkuddar från soffan och bygga ett fort. Saker han aldrig någonsin får göra, oavsett ork: Leka med toalettborsten. Rekordet är tre kryddburkar. Nu är klockan snart midnatt, jag måste sova. Så jag kan tyvärr inte korrläsa.
