I mars har Joachim och jag varit tillsammans i arton år. Och det är han som hämtar lakan. Jag är så nyfiken på om någon av er förstår exakt vad jag menar med det. En del av er gör säkert det, men för säkerhets skull ska jag förklara. Det är alltid jag som bestämmer när det ska bytas lakan och det är alltid väldigt slumpmässigt. Oprah byter lakan varje dag. Det gör inte vi. "Nu måste vi byta lakan!" utbrister jag. "Måste du komma på det precis när vi ska gå och lägga oss?" brister Joachim tillbaka, tandborstad och mentalt förberedd på att svimma till ryggläge. Men om jag har tänkt tanken så kan jag inte backa, det är det vidrigaste som finns. Det skulle vara som att ta av sig trosorna, inte hitta några rena och sedan plocka upp de gamla och klä på sig dem igen. Jag skulle hellre äta glöd med syfilis på. Så varför kan jag inte hämta lakan? Därför att jag aldrig hittar ett helt set. Det har aldrig någonsin hänt. Och varje gång som det aldrig någonsin har hänt så utbryter vansinne och stor sorg. Högljudd sorg. Och vrede, men det förstod ni säkert. Jag menar, man lägger ju alltid två örngott och två påslakan i tvätten, tillsammans, inte sant? Jag utgår ifrån att de kommer ut ur maskinen, tillsammans. Så varför ligger de aldrig i skåpet, tillsammans? Aldrig någonsin. Så den med det starkaste psyket får gå ner och gräva. Och det är inte lönt att han kommer upp med något mix max. Jag är inte en anal person, hemmet är stökigt och rörigt och vi äter aldrig på samma tid. Men jag måste ha matchande strumpor och påslakan.
