Jag skrev en kolumn, blev helt färdig, och kände den där sköna känslan av att klockan inte är fem i draghålet medan redaktören väntar på text och man inte har så mycket som hittat ett ämne, ännu mindre en vinkel och ännu mindre skrivit ett enda tecken. Jasmina fick läsa texten innan, för det hade jag tid till. Den här: "Jag vill prata om P1. Igen. Detta är ett öppet brev och en vädjan. Ett relationsbrev innan jag ansöker om äktenskapsskillnad. Jag lyssnar på P1 dygnet runt. P1 är min kollega och min vän, min berättare, förklarare och uppmuntrare. Men mer än så. P1 är gammalmedia när jag behöver gammelmedia som allra mest. När övrig media famlar och försöker förhålla sig till namnpubliceringar och god dyr journalistik kontra rappt och saftigt som genererar klick så finns P1 där som fyren i natten, mitt riktmärke och min trygghet. Det här jag skrivit om förut, jag hinner inte googla men jag kan ha använt fyrliknelsen om P1 förut. Och det är inte för att jag är lat eller har slut på idéer, det är bara så att det är sant och riktigt. P1 är viktigt. Och viktigast bland det viktiga är P1 Morgon. Jag vill inte veta av att gränser flyttas fram eller att formatet ändras. För då skakas min värld. Hel världen kan rasa, det kan vara nitton grader i mitten av oktober, människor som aspirerar på en riksdagsplats kallar en liberal för Judas. Allt detta kan tumla och skaka. Men jag måste ha min sakliga, objektiva och nyktra nyhetsrapportering. Jag behöver mina Katherine Zimmerman, Anna Hernek och Daniel Alling att leda mig genom smattret. Det är fredag morgon. Jag cyklar mot stadens bibliotek. Denna dag ska jag börja skriva nästa roman. Jag har en berg och en lövad backe framför mig. I höjd med ett av mina barns skolor inleds ett inslag om en app som ska hjälpa till vid akuta hjärtstopp. I reportaget intervjuas först en kvinna som åkte till en idrottshall och kunde hjälpa en kille med hjärtstartare innan ambulans kom till platsen. Och så plötsligt. Skiftningen. Gränsförflyttandet. Attacken på det som är min skyddade lilla verkstad av information. I inslaget klipper någon in Staying alive av Beegees. I ett nyhetsinslag i P1. Jag stänger av och cyklar vidare till ljudet av min egen vilsenhet. Om jag inte har P1, vad har jag då? Min familj och min hälsa, kanske, men vad ska jag med dem till när jag behöver en knastertorr analys av Turkiets eventuella avlyssning på Saudiarabiens ambassad? Sladdar in hos en vän. Han är äldre. Han befinner sig i sin mediala höst. Antar jag. För när han har hört mig berätta om vad precis hänt i P1 så säger han: ”Kanske var det precis nu du blev för gammal för P1” För gammal för P1? För gammal för P3 är en sak. Det inträffade redan för tio år sedan. Men P1, vad kommer efter P1? Det kommer inget efter P1. När man är för gammal för P1 kommer döden. Kanske överdriver jag. Kanske är jag bara sarkastisk. Vilken låt ska jag klippa in så att ni förstår? Kanske något med Bee Gees. Kanske Tragedy." Jasmina läser och svarar att man använder "Staying alive" för att göra kompressionerna med rätt intervall. Kreativitetens nattsvarta slukhål och jag har bara att börja om. Jag tror inte att kopplingen förklaras i P1 Morgons inslag, så jag hade kanske klarat mig undan med texten. Men jag vill inte chansa. Och förresten, jag trodde att Staying alive-grejen bara var en sketch i The Office. https://www.youtube.com/watch?v=Vmb1tqYqyII Jag fick börja om, sitta uppe halva natten och skriva en text om mens. Den var ju givetvis bättre än texten ovan, mens gör alltid saker bättre, men ändå. Att börja om. När du tror att du är klar. En nittiograders uppförsbacke och såriga fötter är det.
