Jag köpte en liten handduk med fransar. Tanken var att den skulle hänga över badkarskanten och användas för att torka upp "generellt vattenstänk" i badrummet samt fungera som en landningsbana för nybadade barn. Så himla smart. Alltid till hands, alltså är det en handduk. Fast för fötterna. En fotduk. Handduken har nu varit en del av våra liv sedan ett halvår tillbaka. Men idag var dagen då Joachim bestämde sig för att utmana handdukens relevans. Han kom upp från källaren med ren tvätt och drog ut handduken ur högen, som ett ess ur kortleken. "Var ska den här vara?" Spela dum du, det är så åtråvärt. "Hänga på badkarskanten." Ger ett ej syrligt svar, jag tar the high road jag. "Varför då?" Varför då? Jag vill piska honom i ansiktet med handduken tills fransarnas knutar får honom att gråta. Vi fastnar i detta djävulens nät som är den kärnfulla familjen. Om detta var en bitter blogg så skulle jag säga att vår relation lever på lånad tid och att det räcker med 120*50 centimeter frotté för att få den på fall. Men vi älskar varandra. Det är bara jag som tar en paus när Joachim vill att jag ska ERKÄNNA att en handduk över badkarskanten är onödigt. Den är "i vägen." Och "vad ska vi ens ha den till?" Jag gör som jag brukar göra. Slutar svara. För det är bättre att min mun tiger och får socker än att den säger allt jag tänker om personen som TYGTJAFSAR med mig. Handduken. Så fin där den pryder sin plats. Och användbar till tusen. Men sånt förstår han inte. Vi gör iordning oss och trycker ut barnen till bilen. Joachim skrapar rent från snö med skrapan som sitter fast på en vante. "Så himla bra köp!" Det var min idé. "Men det där man ska lägga över vindrutan, hur har det gått med det?" Det var också min idé. Vi sätter oss i bilen. Det är iskallt. Det kanske är en bitter blogg när allt kommer omkring.
