Jag skulle skriva ett inlägg om min lugg. Att Jasmina och Joachim tycker att jag är bättre utan. Men luggen är för mig vad glasögon är för Marty i Grease. "Do they make me look smart?" frågar hon. "No, we can still see your face", svarar Rizzo. Så är det med min lugg. Helst skulle jag vilja att den gick ner till hakan. Den finaste komplimangen man kan få är förmodligen inte att någon har visat upp ens foto hos frisören, men jo, det är det. Det är den största äran. För jag vet ju vilka bilder jag tar med till frisören. Idel supermodeller. Ingen frisör har någonsin sagt "Du borde inse dina begränsningar." Men de har tänkt det. Ingen frisör har någonsin sagt "Det enda sättet jag kan få dig att likna Kate Moss är om jag tar saxen och hugger den i ansiktet på Kate." Men deras ögon har strålat det in i spegeln och tillbaka på mig. Det som skiljer dig från världens vackraste kvinnor är inte håret, det är ditt grova mansansikte med mascara på, tänker frisören och konstaterar att de inte betalar henne tillräckligt. Men nog om hur ful jag är. Igår hade jag gjort köket så fint som vårt kök kan bli eftersom äldsta dottern ska ta hem sex kompisar idag. Jag vill att de ska tro att vi är rena och till råga på allt har ett städat hem av en slump. Lycklig som bara en kvinna med skinande vaskar kan vara ställde jag mig att grädda tjugo pannkakor. Och när jag är mitt i smeten hittar jag mjölbaggar i mjölet. Jag faller handlöst ner i ett svart hål. Det finns ingenting. INGENTING. Ingenting. Ingenting som kan hota min tillvaro mer. Om en massmördare med ett avtuggat öra i munnen kliver in genom altandörren. Om det ligger levande ormar i mina skor. Om en ond vålnad drar i min blottade fot när det är natt. Ingenting skakar om mitt psyke och raserar mitt liv mer. Häller ut smeten i diskhon, sliter ut allt ur skafferiet, klöks, får panik, inbillar mig att det kliar i hårbotten, vill dö, slänger åttio procent av all mat, torkar, sprutar, sprejar, svär, sliter mitt hår. Joachim försöker lägga sig i. Säger saker som ""Behöver vi verkligen slänga den här?" "DET ÄR JAG SOM GÖR DETTA, JAG HAR GJORT DET FÖRUT, JAG VET VAD SOM GÄLLER, VAR BARA TYST." "Jag frågade ju bara." "SLUTA FRÅGA, JAG VET VAD SOM BEHÖVER GÖRAS (egentligen eldspruta hela huset till svart stoft och bygga upp ett nytt, helst på en annan tomt) LÅT MIG BARA SKÖTA DETTA, KOM INTE FRAM OCH PETA PÅ EN FÖRBANNAD ORM MED EN PINNE." Kommer jag till Joachims jobb och berättar för honom vilka ämnen som inte får rinna ner i lakvattnet? Idag är förvisso en ny dag, men det brukar ta uppemot en vecka innan äcklet har släppt kroppen. Jag sitter för mig själv vid ett tomt bord. Det är tyst. Jag skriver lite kolumn och lite bok. Jag drömmer om en ren ny värld.
