Äntligen gjorde jag det. Jag gingo mig åstad, bort till min granne som är gammal. Eller äldre äldre äldre, som jag tror att det heter på latin. På vägen plockade jag upp en lång lagom tjock pinne att använda till ringklockan. Det kändes riktigt bra, här kommer jag med all min snällhet och vill hjälpa till. Tills jag såg min skugga på asfalten och insåg att jag bara var en främling med ett tillhygge på väg till en åldring. Jag plingade en gång på dörren och tänkte för mig själv att när man är så där gammal så öppnar man inte. Det har man hört på nyheterna att man inte ska. Ens vuxna barn har talat om för en att man ABSOLUT inte får öppna dörren. Så efter ett pling öppnade han, för gamla människor bestämmer själva. Han öppnade inte ens på glänt och för-undrade lite nervöst. "Hej! Jag heter Malin och jag bor i huset bakom" "Jag är nittiotre år!" "Ja, precis, jag tänkte bara höra om du behöver ha hjälp att handla eller så?" "Kom in så ska du få mitt nummer" "Alltså, jag har precis ringt på din dörr med en lång pinne, så jag ska absolut inte komma in" Man vill ju bara gå in. Slå sig ner vid bordet, dricka en kopp kaffe. Istället står man där och försöker sprida livsglädje och allmän trygghet med sin fåniga uppsyn och sin löjliga pinne. Det här är inte ett sånt där "Åh, se vilken fin människa jag är som bryr mig om mina medmänniskor, förundras nu alla över hur god jag är" Okej, lite så kanske det är. Men jag kan lova att det var bättre för mig än för honom. Det är en skön känsla att försöka vara god, och jag har faktiskt också behov.
