Ni vet allt det där om att jag "är så lycklig", "känner så mycket kärlek" och är så "nöjd med det lilla"? Ni vet de grejerna? Jag var så glad och tillfreds med att det var ganska i ordning i köket och fint på bordet. Ett barn gjorde mat till de andra, Gosse hoppade omkring som ett litet jehu med fejset åt fel håll. Åh, så fint livet var. Men glöm det. Jag är inte samma person som jag var då. I går morse hittade jag djur i skafferiet. DJUR. Och inte var det en ekorrebebis eller rådjurshona eller ljusbrun A-ponny heller. DET VAR LARVER. Och då var det slut illa kvickt med alla slags glädjekänslor. Vet ni vad det gör med en människas psyke att konfronteras med sådant precis intill ens älskade müsli? Jag rev ut allt. Slängde nittio procent i sopsäckar och gnuggade med trasor dränkta i kokhett vatten, diskmedel och ättikssprit. En halv flaska ättikssprit. I nära fyra timmar höll jag på. Jag hoppas att lyckotåget kommer tillbaka. Att jag kan kliva ombord. För just nu är jag ett äcklat offer i ett radhus med ett tomt skafferi som luktar vinäger. För det skulle alltså visa sig att baksidan av att bli väldigt glad åt det väldigt lilla är att man kan bli väldigt förstörd av det väldigt lilla.
