Jag skriver ett äckligt och tråkigt inlägg om mina äckliga och tråkiga innetofflor. Det är som en kakafoni-symfoni av allt som ingen ska behöva tänka på. Vad kommer härnäst? Ett inlägg där jag minns mina mest urtvättade menstrosor? (Eller har jag redan skrivit ett sånt inlägg?) Men det spelar ingen roll vad jag kastar på er, jag får omtanke och engagemang tillbaka. Min kompis limmade toffeln, det luktade himmelskt, och så lät jag den stå ute på altanen med en gatsten på sig över natten. Och nu fungerar den ett tag till. Och under tiden ska jag beställa något. Jag botaniserar bland alla era tips och tänker att jag ska hitta en sko som är helt "Va? Är det en ortopedisk sko?! Jag trodde att det var en sandal från Blankens vårkollektion!" Som tack för hjälpen ska ni få lite bilder från gårdagen. Gårdagen var dagen då Elin och jag och daggsmuset skulle köra till Stockholm och förlusta oss på Karolinska. Men kvart i draghålet blev allting inställt. Och visst kan man vara en sån som tänker "Tur i alla fall att ni inte hann köra", men man kan också vara en sån som svär och gråter och utropar "A PLAGUE ON BOTH YOUR HOUSES." Vi drack kaffe i solen, jobbade och pratade skit om jobbiga människor för att få ut lite ånga. Det är nyttigare än kosttillskott tror jag. Sen fixade Elin lunch, och det var någon slags vegetarisk påsblandning som hon wokade med kikärtor och goda kryddor. Hon hade bara lite sallad hemma och jag fick nästan allt eftersom jag är en salladlover. Det finns säkert någon liknande kärleksberättelse i bibeln. Att någon som hette Leif sparade sina gröna grödor till sin bror Billy för att Billy var så förtjust i ruccola. Och den moraliska lärdomen i detta är att sallad är det bästa jag vet och att Elin är snäll. Vi jobbade bara halvdag, Daggdroppen levererades matad och soven och god. Vi tittade på riskgruppen som stod utanför och bankade ner staketstolpar med sitt vita hår vajande i vinden. "Skau dejt möulas vett?" "Gör som du vill", sa vi. Men Elin trodde att han ville att vi skulle säga vitt så att han skulle få måla. Men vi sa inget. Och idag står staketet både färdigbyggt och vitt. (Och såna ska ha bidrag.) Bästa syskonbarnet jag någonsin haft! Bättre lycka nästa gång, då blir vår roadtrip av på riktigt.
