Jag kan inte laga mat. Jag kan göra sallad. Men hur svårt är det att hacka grönt och sedan dränka i olivolja och citron? Jag kan inte laga mat. Och det gör mig frustrerad och irriterad. Det spelar ingen roll om jag följer ett recept, uppfinner själv eller bara har två ingredienser, en smörgås och en ostskiva. Allt jag rör vid dör. Jag är motsatsen till "Koka soppa på en spik." Jag är "koka goda ingredienser som sen smakar spik." I söndags spontaninbjöd jag grannarna på kvällssoppa. I affären fanns inga trattkantareller men jag lät mig inte nedslås, istället köpte jag portabello och champinjoner. Sedan googlade jag fram ett recept med riktigt högt betyg. Efter det åkte jag hem och gjorde EXAKT som det stod i receptet. Det har nog aldrig hänt förut, det brukar alltid bli någon liten skarv av typen "äh, jag har inte färsk basilika, det går säkert bra med torkad". Okej, jag tog grönsaksbuljong stället för hönsbuljong, men allvarligt talat, inte kan det bli så stor skillnad för att man plockar bort pullans pressade pussy ur ekvationen? Jag stekte min lök och jag svettade fram vätska ur svampen, jag bad Joachim om sherry, jag smakade av och blev förskräckt. Och då kom grannarna. De tittade ner i grytan och sa snälla saker. "Tack, men det det ser ut som hjärna" Fast hjärna är nog godare. Särskilt om man kokar hjärnan i TÄRNING FRÅN HÖNSRÖV. Vad är det för fel på mig? Vad saknas? Känslan? Men vad är "känsla för att laga mat" när man har ett tydligt recept framför sig? Ett recept som en person som KAN laga mat har skrivit? Och vad är förresten skillnaden på en kock och en kokboksförfattare? Hur kan man vara kokboksförfattare med mindre än att man är kock? Sa hon som skrivit en bok om graviditet och förlossning utan att vara barnmorska, TOUCHÉ PÅ MIG SJÄLV. Ska man trotsa angivelserna i receptet? Jag är så satans soppsur. Soppan kostade elvatusen kronor och tårar. Och blev en tjock sörja som bara gick ner för att jag desperat saltade sönder den innan den ställdes fram. Två limpor bröd och Bregott med havssalt gjorde upplevelsen mindre traumatisk. Jag hatar soppa. Jag älskar soppa. Jag vill kunna laga mat. Jag borde avsluta inlägget här, jag känner det. Men jag drar ut på det lite. Förklara för mig, hjälp mig förstå. Varför kan jag inte laga mat? Jag kan acceptera att jag inte kan operera sjuka människor, det är helt okej att jag aldrig kommer kunna låsa svåra matematiska ekvationer eller att jag inte kan spela fiol i en stråkorkester. Men att följa sju steg, där ett av stegen är "Grovhacka hälften av champinjonerna. Skala och hacka löken.", liksom var det här det gick fel? Hackade jag inte tillräckligt grovt? Hackade jag löken innan jag skalade den? Fortsatt matbitter. Fortsatt värdelös. Fyra av fem barn säger att maten i skolan är godare. Och den siffran beror bara på att det femte barnet inte kan prata. Så han är fast med seg hjärna utan hönans mosade anus. Tur att det inte står något om det i FN:s barnkonvention.
