Jag blev berörd av en intervju och skrev en text om den Refrängen till Där hjärtat satt förut: "Det gjorde alltid så ont Jag grät tills allt var slut Jag undrar vad jag har nu Där hjärtat satt förut" "Vad är svaret på frågan? Vad får man i stället där hjärtat satt förut? – Ja, ibland kan jag oroa mig för att man har blivit lite för… hård. Att man blir vuxen på fel sätt och slutar bry sig om rätt saker. Att man blir lite kylig. Det är motsatsen till att ha kontakt med sina känslor och omvärlden. Till slut gör det bara för ont. Man har fått så många smällar och så många intryck att man måste avskärma sig. Det är min största rädsla, för då slutar man vara intresserad av att beskriva verkligheten. Om den inte känns." Innan jag läste Veronicas svar så tänkte jag på detta en gång i veckan. Hårdheten i vuxenheten. Nu tänker jag på det en gång i sekunden, och sedan överlappar den sekunden nästa sekund. Jag älskar att vara vuxen. Att vara någons förälder, att ha ett hem, att allt har blivit lugnare och tryggare. Inte i huset, här låter det som lunch på Skansen, men inne i mig är det mer fridfullt. Lite dött, på ett bra sätt. Eller inte. För jag vill inte bli liknöjd. Så känns det ibland. Bortkopplade känslor eftersom det är för jobbigt. Hur långt är steget till att bli kall? Det är så svårt att hitta en bra mängd hjärta och smärta att absorbera, och då låter jag nästan bli. Nästan. Sedan man har fött barn så blir hjärtat mer sårbart än någonsin, insatserna skyhöga och oåterkalleliga. De följande åren är fyllda av oro och ängslan och vips så vaknar du en morgon och har blivit avtrubbad. Grattis till ditt nya liv som vuxen. Eller? Sjutton år. På platsen där hjärtat skulle sitta satt det ett hjärta. Äh, vad pratar jag för strunt. Men ta med er Veronicas svar.
