Man köper en trisslott och tänker "den här gången händer det", från och med nu kommer mitt liv aldrig mer vara sig likt. Allt som finns kvar en minut senare är skrapet och vemodet. Exakt så är det att ha ettåringar, om ni har glömt. Varje kväll när vi går och lägger oss så tittar vi ner på honom i hans spjälsäng. Han ligger där så fint med rumpan i vädret och händerna under magen. I natt kommer han sova hela natten, jo men det ser vi ju i hans fridfulla ansikte. Ett barn som sover så där vackert lär inte vakna med ett fult skrik som är en uppmaning. Vilka idioter. Alla sover vackert och fridfullt, tills man inte gör det längre. Så klockan 03:26 stod han upp i spjälsängen och ropade ordlöst på oss. Jag frågar er, vad kan vara värre än ett barn som är vaket mellan tre och fyra? Ett barn som hostar mellan tre och fyra. Och det är klart att det är mer synd om honom än om oss. Men det tycker vi ju inte egentligen. Det var så synd om oss. När han inte hostade låg han och pratade. "DEJDEJDEJDEJDEJDEJ" sa han. Och det är så himla festligt, för det rimmar på vad vi låg och tänkte. Och nu sitter han här och ser ut som en nyväckt husvagns-Kalle Anka.
