När Elin var en väldigt ny mamma så åkte Jasmina, jag och Sofia ut till Skaftnäs i lönndom. Eller, vi åkte i en bil, men Elin visste inte att vi skulle komma. Vi överraskade med jättemånga goda ingredienser, lagade mat länge, lyssnade på musik, vaggade bebis, drack bubblor och hade mysigt på en nivå jag inte var tidigare bekant med. Detta var i juli. Sedan dess har vi begått detta ljuvliga nedslag två gånger till. Och det är klart, det är svårt att slå den där första gången. Det var tjugosex grader in i natten, vi fick känslan av att befinna oss på en annan planet. En planet där det bara finns kvinnor, mat och cava. Senaste gången var hon beredd. Jasmina och jag ser vänskapliga ut, men vi bråkar väldigt mycket i det här köket. Jasmina tar upp en grönsak och sköljer den tills det inte finns grön färg kvar. Jasmina rensar svamp och kryddor tills det finns en procent av värdet kvar. Jasmina behandlar alla ingredienser som om de utsatts för strålning. Och om det är någon som kan rensa bort radioaktivt avfall från en gurka så är det hon. Dagmar lyssnar på de högröstade anklagelserna från Jasmina om att jag serverar rutten mat med jord på. Jag tvår mina händer och gör sedan som hon säger. HAHA! Inte. Så mycket jord och smuts och smådjur som hon har ätit eftersom hon har tittat bort. Mostersmyset i pappas armhåla. Så mycket god mat, nästan alltid vegansk. Vi brukar gråta när den tar slut. Sen informeras Jasmina om att jag har bommat att köpa snacks och då absorberas tårarna och ersätts av ett vansinne stort. När vi har tuggat desperat på något gammalt julgodis och smulor i botten av en linschipspåse så myser vi här. Sen är kvällen slut, och det är himla synd.
