En bild, som inte en blev bra, är vad jag tar med mig från helgen. Som man kan se med blotta ögat. Resten bär jag med mig i hjärtat. Och det är rätt synd eftersom det var 80 procent: "Varför är du sur?" "Jag är inte sur?" "Jo, du har varit sur hela dagen" "Men du var ju sur när du vaknade och sedan följde jag efter" "Jag var inte sur" "Jo" Och sen är båda sura eftersom det var omöjligt att avgöra vem som startade detta domino av surhet. Men vi har haft det bra också. Vi har skjutsat till fotboll och dans och bio. Vi har tittat på regnet. Joachim har eldat i sandlådan igen med sitt biokol. Joachim gjorde söndagsstek. Joachim firade tio år sedan guldet med fansen (de har firat mer nu än när de faktiskt tog guld). Jag har ätit jättemycket godis, läste en "mamma som rasar mot socker"-text och åt ännu mer godis. Vet ni att det är det godaste godiset? Det man äter precis efter man har läst en sån text. MUMS. Jag har fortsatt med mitt kalmarpussel, det saknas bitar. Hittade två bakom elementet. "Det värsta är inte när det saknas flera bitar, det värsta är när det bara saknas en bit", sa tioåringen och jag blev grå. Tänk om det finns 999 bitar och den tusende ligger i en hoprullad bajsblöja? Ah, skit samma. Det är inte målet, det är resan, och så vidare. Förresten är det ju det jag har velat göra med pusslet hela tiden, trycka ner det i bajs och kasta ut. Jag tryckte inte ner honom i bajs och kastade ut, men det var lite nära där ett tag. Nu ska jag skriva om serie, PASS PÅ, KOMMER STRAX!
