Min kusin Frida fyllde 30 och hon har bestämt sig för att bo i Hovmantorp. Jag tror inte att hon tänkte på oss när hon köpte hus i en by arton tusen mil bort. För då hade hon tagit hänsyn till "ARE WE THERE YET? ARE WE THERE YET? ARE WE THERE YET? ARE WE THERE YET? ARE WE THERE YET? ARE WE THERE YET?"-faktorn som vi upplever i bilen under inte mindre än en timme. Men Malin, det tar ju en timme att köra till Hovmantorp, då tjatar de ju inte i en timme, för det skulle ju innebära att de börjar så fort ni har satt er i bilen. JA? Och det låter väldigt mycket såhär: "Hur länge har vi kört?" "Det är ungefär en kvart kvar" "Men PAPPA! Svara på vad jag frågade, svara inte tvärtom." "Okej, vi har kört i fyrtiofem minuter" "Mamma, hur länge har vi kört?" "Fyrtiofem minuter" Sedan tänker han på något annat i en sammanlagd sekund, sedan vill han veta hur länge vi har kört. Ingen har någonsin bott längre bort, någonsin. När vi kom fram fick vi god mat och samkväm spritt över två våningar. Elins pojkvän Fredrik kallas för Mellen, men det säger aldrig jag. Mamma och Elin var monokroma. Men ingen ringde mig, så jag var grön. Gosse var rosa med gröna skräcködlor. Eller är det där dinosaurier? Är skräcködlan en slags dinosaurie? Eller är det bara ett allmänt kvinnohatord som man använder på kvinnor över 55 som jobbar i klädbutik tills de blir lite sura? Det är lite svindlande med en femtonåring och en bebis. Jag vänjer mig så sakteliga. Ett av mina bästa köp någonsin är Sini-byxorna från Rodebjer. Söndag morgon pysslar vi med sånt här. Vet ni hur lång tid det tar att baka egna semlor? Själv har jag ingen aning, men Joachim säger att det tog en dag. Tolv semlor, två var, fem minuter att äta upp. Vad gör vi nu?
