Igår sa jag till Joachim att jag önskade att det fanns fler timmar på dygnet så att jag kunde krama honom mer. Barnet alltså. Herregud så töntigt sagt. Men jag får inte nog av honom. Han gör mig knäpp med sin ettåriga uppsyn. Han går och gömmer sig bakom gardiner och svarar inte när man ropar. Helt still och helt tyst sitter han, och därmed blir vi tvungna att leta överallt med skräck i bröstet. Precis som en av sina storebröder så skriker han fult ibland, och det känns som att det kan växa till något större. Hjälp. En annan sak. Han har börjat stoppa handen innanför min tröja. Det gjorde han aldrig medan jag ammade, och nu, två månader efter jag slutat amma glider han ner handen innanför halsringningen. Inte långt ner, han drar inte i brösten eller så. Han bara har handen där som sin lilla snutteplats. Snälla sluta aldrig. I tisdags åkte vi till biblioteket och hängde med andra bebisar. De flesta var runt sju månader, så i mitten av tygpölen gick det runt ett groteskt monster som tog alla pekböcker så att ingen annan fick läsglädje. Men förståelsen var stor, man kommer undan med det mesta när man är runt året. Sen gick vi och hälsade på storebror som spelade fotboll på rasten. Vi kramades, hade historielektion och åt rivna morötter. Sen åkte vi hem och sov.
