Hämtar elvaåringen på fotbollsträningen. Hade för avsikt att vara en god, intresserad och engagerad mamma som parkerar bilen och går bort till planen för att titta på slutet av träningspasset. Gick ut ur bilen, frös genast ihjäl så att jag dog, låtsades som om jag inte såg vilken plan de tränade på och satte mig i bilen igen. Och därute springer mitt barn omkring i kortbyxor. Eller ännu värre: står i mål och förfryser riksosten. Jag har levt med en fotbollspelare nästan hela mitt vuxna liv, men jag kommer ändå aldrig förstå hur kärleken till bollspelet segrar över vädret som kan prägla en kall och våt kvällsträning i april. Mitt barn är en bilpratare. Ganska ofta ryker vi ihop eftersom jag inte hörde vad han sa på första försöket. Eller så ställer jag fel följdfrågor. Det är ett minfält av felsäg. "Mamma, vad tror du är farligare, kokosnötter eller hajar?" "Det här har du berättat för mig förut, fler dör av kokosnöt i huvudet än vad som dör i hajattacker." "Ja, det är över hundra personer som dör av fallande kokosnötter, men bara tjugo som dör i hatattacker." "Så koksnöten är farligare rent statistiskt, men hajen är väl ändå farligare än kokosnötter som företeelse betraktad?" "Nej." "Men om jag är ute i havet och simmar så föredrar jag nog att en kokosnöt kommer flytande på ytan än att en haj simmar under mig. Och om jag sitter under ett träd så föredrar jag fortfarande att en nöt ramlar ner på mig än att jag får en haj i huvudet." "Men om du får en kokosnöt i huvudet så dör du." "Ja, men liksom, en haj!" Han sätter handen till pannan, tittar ut genom passagerarfönstret och suckar. "Tycker du att jag är dum?" "Ja."
