Igår bjöd mamma med mig på filmfestival i Mörbylånga. Så är det i vår familj, mamma är den kända. Vi åkte buss till Mörbylånga skola där vi fick bubblor och snittar. Sen såg vi den här: https://youtu.be/XaZmw3_5ulc Otroligt bra film. 8 av 10. I den inledande scenen jagas en person som springer mot gränsen. En socialistisk barnkör sjunger vackert. Man förstår ju att det inte blir ett befriande glädjeskutt mot friheten i väst. Så jag tittar åt ett annat håll för att slippa se. Jag hör skotten och skriken. Mamma möter min blick och visar med en nick och en hand att nu kan jag titta igen, nu är det över. Jag vänder tillbaka blicken och möts att själva dödsångestscenen där personen ligger på rygg och ångestdör. Mammajävel. Filmen, som är baserad på en sann händelse, handlar om en familj som försöker lämna DDR, Stasi, övervakning, angiveri och den grå känslan av att vara ofri genom att sy och fly i en luftballong. Jag var rädd att det skulle bli för mycket ångest för mig, och jag fick rätt. Så när det var tio minuter kvar gick jag på toaletten och tog snyggselfies. Så mycket är jag beredd att lida för konsten: Ingenting. Jag ställde mig sedan utanför med örat mot dörren. När jag hörde ljudet av stråkar i dur och glädjevrål gick jag in igen. Mamma tyckte att jag var en fegis. Jag tycker att jag tog ansvar för mitt mående. "Men du visste ju hur det slutade", sa mamma. "Nej, jag hade aldrig hört talas om den här händelsen innan", sa jag. "Jo, men du har väl sett dokumentären?" Lätt att vara styv i korken och titta färdigt när man vet att ballongen ramlar ner på rätt sida. Nåväl. Sen blev det buffé i matsalen. Och sen: https://youtu.be/S3vO8E2e6G0 Jag ska vara fullständigt transparent: jag hade ALDRIG valt att se den här filmen. Vidare så har jag inte sett filmen om Queen. Jag lär inte se filmen om Judy Garland. Jag har inget försvar, jag är liksom bara inte sugen. Jag tror att jag blev avtänd på genren när jag såg filmen om Johnny Cash. Hur fint berättad kärlekshistorien mellan Johnny Cash och June Carter är, på bekostnad av Johnnys hustru Vivian, som är hemma och tar hand om fyra barn på egen hand. Medan han alltså turnerar och blir kär i June. Men jävlar i mig, jag älskade Rocketman! Den får också 8/10. Kul kuriosa, regissören heter Dexter Fletcher. Och det är liksom Spike. Hallå, Spike! Från Spike och Lynda. Från Press Gang. Från Junior Gazette. Från min barndom. Från er barndom. Och på tal om barndom. Så här ser barndomen ut på Mörbylånga skola. Oh kids, they grow up so fast! Matsal, kylig aula, ärtor på repade tallrikar, regn på gårdens asfalt, lick my pussy och crack. Ny singel med Lars Winnerbäck kommer i december.
