Jag minns en tid då man som förälder kunde säga nej till lov. Nej, vi kan inte ha lov, vi måste jobba, så ni får gå på fritids och förskolan. I mitt hus finns nu tre skolbarn som inte har fritids och som således stannar hemma alla dagarna på dagarna. Och kvällarna. Utöver detta har jag en ettåring som inte har några ärenden någonstans någonsin. Kvar har vi en femåring som tycker att det är svårt märkligt att han ska behöva gå till förskolan när alla andra stannar hemma. Så han får stanna hemma halva lovet. Och mitt i detta befinner jag mig, oduglig. Jag är verkligen inte bra på någonting. Jag hattar lite här och jag hattar lite där. Jag gör uppskattningsvis trettiosex procent på allt. Trettiosex procent av min själ i matlagning, trettiosex procent av min energi på städning och trettiosex procent av min begåvning på skrivandet. När jag går och lägger mig kvällarna frasar jag med täcket så att Joachim vaknar. Häromkvällen blev han så less på prasslet med kvinnfolk som inte kommer till ro att han helt sonika la sig på mig. Lugna ner er nu, det var ingen olämplig scen på något sätt. Det var bara Joachim som agerade prasselpress. Ett tungt kedjetäcke av kött och skägg. Det hjälpte en smula en stund. Jag försöker skriva färdigt det här inlägget som handlar om ingenting. Ett barn sitter i källaren och spelar Fortnite, eftersom det är lika skadligt som klämmisar är för bebisar, det vill säga inte. Ett barn ville inte sova eftermiddag och är nu besviken för att han inte får leka med vasen på soffbordet. Ett barn letar halloweenkostym till det fjärde barnet. Och det femte barnet, alltså det äldsta orkar inte passa ettåringen mer. Hon vill gå och duscha nu. Men jag ska bara skriva färdigt mitt blogginlägg. Om det så är det sista jag gör så ska jag komma till slutet. Igår såg vi färdigt BBC:s Bodyguard. Den var ganska bra, men jag klarade inte av de utdragna bombdesarmeringsscenerna. Sitta i en halvtimme och vänta på att en karaktär man bryr sig om kanske eller kanske inte kommer splittras i sjuttontusen bitar. Jag satt och gnuggade pekfingrarna in i örongrottorna tills jag blev arg och flög upp ur soffan. "Vad är detta för jävla DUMHETER, varför utsätter de folk för sånt här?" Sur och helt utan perspektiv inför det faktum att människor har större problem än för långa scener på Netflix satte jag mig i tioåringens rum och surfade efter kläder jag inte kommer köpa. "Malin, kom nu! Det är över!" ropade Joachim varpå jag motvilligt klev ut i vardagsrummet igen. Bara för att bli varse att mannen med bombbältet endast hade bytt plats och nu skulle gå genom hela stan till sitt hus med bombbältet på. Men jaja, nu är det slut och jag vet inte riktigt vad vi ska titta på. Joachim vill hemskt gärna se Game of thrones, men jag vägrar. Ikväll är Joachim på något slags jubileumsfirande av det allsvenska guldet. Det är tio år sedan jag plöjde min barnvagn genom ett vrålande hav av supportrar på Örans vall. Nu ska jag göra middag medan ettåringen drar mig i benen med "brist på eftermiddagslur"-ljud. Så, nu har jag gjort middag, sålt ett bord på Blocket, diskat och gjort jättefint, plockat golv, lagt två smågossar och gett godis till gulliga ungar i dörren. Klockan 20 var jag på väg till ytterdörren med en bajspåse när det ringde på dörren. Jag öppnade, och utanför stod den årliga traditionen som är tre på tok för stora bus- eller godisungar. Tonåringar lika långa som jag, i mask och täckjacka. Med örngott att lägga godiset i. "Jag har bara en bajsblöja, men den vill ni väl inte ha" Ett målbrutet nej. Sen säger jag att jag skojar och plockar fram påsen. Det är mitt sätt att leva lite farligare, att busa med folk som skulle hoppa på mig och tömma min handväska. Det tänker jag ofta förresten. Stackars den jävel som någonsin rycker min väska. Femhundratjugosju kvitton med stelnade tuggummin i, tamponger, fastklibbad Läkerol, sand, plåster, hopknycklade näsdukar, nappar och gamla enkronor) Jag orkar inte avsluta. Men nu ska jag äta popcorn och titta på skräckfilm med döttrarna. Om ni vill fråga något eller be om råd så kan vi nästan livechatta nu eftersom jag inte kommer våga titta på teven. Puss
