Av någon anledning kom det över mig att jag skulle bada mina fötter. Åh, mammorna där de satt med sina nedstampade sulor i en ful plastbalja om kvällen framför Hassel. Mammor är så lättroade, de är det nöjdaste däggdjuret, tänkte jag. Och för kanske femton år sedan gav Joachim mig ett elektriskt fotbad. Det användes flitigt en gång och sedan trycktes det in i bastun tillsammans med barnens samlade teckningar. Nu hade spindlarna äntligen ett kärl att lägga sig ner och dö i och bli till krispigt torrt dödspotpurri. Tills häromdagen då jag fick ett ryck. Jag är ett lättroat mammadjur som ska ta ett fotbad! Luckra upp mina hårda hälars has. Kanske fila lite, kanske pilla lite, kanske torka torrt med hård handduk. Kröna allt med Iconic Red i tjocka penseldrag. Mmm, var tanken. Men elen fungerade inte. Buzzet lät buzzz, men ingenting kittlade, inget rörde sig, inget vibrerade. Och när jag var färdig med det ej fungerande fotbadet så hade det läckt från underdelen. Ut med mattan i solen. Och så hände det så här. Och nu vill jag då rakt inte ta bort den. Men orientaliska mattor tål nog inte regnet och vinden och utomhuset. Så den fick komma in igen. Men ändå, liksom.
