Mitt kumabarn Mona har fyllt stora sex år och vi blev bjuda till en stuga på norra Öland i trettiogradig värme, en heldag på strand i världsklass och Jasminamiddag i lyxklassen. Som genom ett under fick vi med oss samtliga barn. Två tonåringar samt det barn som blir ängsligt och åksjukt vid de första trafikljusen. Nu har vi bestämt oss för att behandla åkmåendet som den seriösa åkomma den är och införskaffat både Postafen och åksjukeband. När jag var barn och drömde om vuxenlivet så fantiserade jag om att köpa med presenter från Stockholm, saker som bara finns där. Sen kom det jävla internet och ingenting är längre speciellt. Men alla Monas presenter kommer från den lilla butiken Kawaii på Gamla Brogatan 23. Och jag bryr mig inte om att man kan beställa raka vägen från Japan, nu är jag vuxen och vill leva i min fantasi. Jag tycker att det är låg nivå att lägga upp bilder där barn gråter. Med det sagt: om de gråter för att de blev tillsagda att gå en omväg runt korna istället för kortaste vägen till havet, då är det väl okej? Okej, han gråter också för att han klev i en komocka. Mycket mammakärlek till honom blev det sen. Och mycket kvinnokärlek till tjejen som solar toppless med spenarna hanging out på strandens högsta punkt. You go girl. Om man säger you go girl snabbt många gånger efter varandra så låter det nätan som yoggi, och det kan hon också göra. Strandtennisset som gick sönder efter fem minuter. Tråkigt var det också. Ej tråkiga. Sexårig specialitet i saltig sommarsol. Som tjejer har vi mycket meck att dilla med på stranden, men vi slipper åtminstone "all hårgelé försvann i vågorna." Jag kan svära på att vi såg hennes hår bli blondare i realtid. Daggsmuset blev rädd för ljudet av vattenplask, men lite senare på eftermiddagen badade jag henne ändå. Jag vill inte att hon ska gå miste om något. Alla tyckte att jag var hemsk, men nu har hon svalkat sig på östra sidan. Jag lurade Mellen att läsa Bamse för mina barn, haha där fick han! Sen kom jag på att jag ville, men då hade vi redan åkt hem. Tack Öland för krispigheten. Så här är det med oss och att åka till stranden: vi har aldrig någonting. Ibland, ibland, har vi en kratta. Men vem kom ens på att en kratta ska vara en del av småbarns strandset? Har någon någonsin sett ett barn leka med en kratta? Eller om jag säger så här: hur många har varit med om att syskon slåss om den enda spaden varpå en förälder säger "Du kan ha krattan" och barnen tittar på en som om man har räckt fram en handfull bajs. Sluta med krattorna. Vi har aldrig några leksaker. Vi har inga redskap, inga bollar, inga flytgrejer. Så våra småbarn går alltid runt och gråter efter andra barns roliga ägodelar. Varför har vi inte en kasse med pryttlar? "För att ni inte har köpt några?" HA! Tänk den som hade aktier i en strandleksaksfabrik, då hade jag gjort mig själv förmögen. På kvällen blev jag visad någon slags meningslös grop med vatten i. Och en salamander. Om jag tänkte på alla lik som dumpats i det där mörkret? Ja, men en man tog bilden, och ibland vill jag vara "cool inför killarna." Snart har jag nog vuxit ifrån det.
