Har jag sagt att fyra av fem barn byter rum? Okej, men har jag sagt det fler än tre gånger? Okej, men det här är min blogg och om jag trivs med att upprepa mig så gör jag det. Varför upptäcker man alltid att de där loven som man först tror ska vara en stor sammanhållen massa av tid plötsligt visar sig bli uppbokad och upphackad av olika tider och evenemang? Jag hade tänkt att alla rum skulle vara klara, allt skulle vara städat, jag skulle hinna gå på bio med barn nummer tre och fyra för att visa att jag älskar dem, jag skulle hinna gå på bio med Joachim och barn nummer ett och två för att visa dem att vi älskar dem trots att de är så stora och klarar sig själva (Jag har tolkningsföreträde, och just nu är "klarar sig själva"-nivån "inte stoppa in mynt i munnen och kissa på sig".) Dessutom är ettåringen så söt att jag inte kan leva mitt liv. Jag är så rädd att inte se mig färdigt på hans utstrålning att jag lägger allt åt sidan. DU KOMMER ÅNGRA DIG OM DU INTE NJUTER AV DIN SISTA BEBIS-piskan viner över ryggen och lämnar djupa linjära köttsår som jag inte plåstrar om eftersom jag är upptagen med att titta på honom. Igår var jag så ful att jag nästan började gråta. Den gamla Malin skulle säkert skriva något i stil med att "Om man gråter för att man är ful så gråter man egentligen för något annat, utseendet är bara yta", men den jättegamla Malin säger som det är: jag grät för att jag var ful. Hur ful var jag? Jag hade en jättedyr röd blus som jag köpt begagnad och var så glad för. Jag målade mina läppar och bara läpparna. Det vill säga, jag var helt naken på ögonen. För jag tänkte att jag skulle prova det där som man ser i Kicks kundtidning ibland, slät frisk hy, naket på ögonen och sedan en blaffig mun med rött. Men så kan man inte göra. Upptäckte jag. Jag såg ju bara ut som om jag precis hade vaknat. Fast med läppstift på. Nej, ni får ingen bild. På eftermiddagen skulle jag ta en dusch när Joachim var på Coop. Jag gick ner till källarduschen och lämnade lilla gossebarnet hos sina systrar, som också befann sig på källarplanet. Jag unnade mig en het dusch, alltså vattnet, ingen latino lover eller så. När jag hade sköljt ur andra schamponeringen öppnade jag ögonen och skrek. En viss liten bebis hade ljudlöst smugit in i duschen med kläder och allt och stod nu dyblöt och njöt mellan mina ben. Först blev han chockad, sedan blev han lite ledsen och rädd eftersom jag hade skrikit, sedan halkade han snett men räddades av en syster, sedan började han gråta hysteriskt eftersom han hemskt gärna ville stå kvar med blöta kläder i heta duschen. Senare på kvällen, alldeles försent, tittade vi på Manchester by the sea. Jag såg den på bio med Jasmina, Ada och äldsta dottern och nu var det dags för Joachim att njuta detta mästerverk. Jag minns att någon skribent någonstans ville problematisera att det var mannen i fokus och allt vad det nu var. Men i det här fallet, jag står inte ut med att någon säger något annat än att det är den bästa film som gjorts sedan Den åttonde dagen. Känslorna, skådespelarna, scenerna, dialogen. Det är så otroligt få filmer som kan skaka fram både höga skratt och vild gråt. Har ni inte sett den så är ni lyckliga. Och när ni har sett den så kommer ni inte vara det längre. Av flera skäl. (Bör ej ses av gravida eller nyförlösta eller ammande personer) Nu har jag precis sövt bebisbarnet för hans förmiddagslur. Klockan 15:52. När jag kom in den sista inspringningen så hade han dragit ut pinnen i rullgardinen och knäckt den över knät. Rimlig åtgärd när man lägger fram sitt protestpaket. Tvenne resterande gossar har skärmfritt sedan ett par timmar tillbaka. Först kladdade de ner sig i spontanfotboll på baksidan. Sedan kom de in och trodde att de skulle köra suckarnas gnäll-sång i soffan. Men soffan är förbjuden mark när det är skärmfritt. "NU LIGGER NI BARA I SOFFAN OCH ÄR DEPRIMERADE OCH LÅTER TIDEN GÅ, DÅ FÖRLÄNGER VI SKÄRMFRI TID EN TIMME TILL" Och på sätt har man skapat två gossiga streck som löper från soffans mittkant och rakt ut ur rummet. Sedan nöjer de sig med att fråga vad klockan är. Trots att man inte har sagt ett klockslag då de får ha skärmar igen. 98457928457984375938457 gånger nöjer de sig med att fråga det. Så det är ju lugnt. Joachim rensar på ett ställe som jag tycker är lite onödigt men jag kan inte säga något eftersom jag ligger i soffan och bloggar. Fast det är mitt jobb. Så hallå. Jag funderar på att lägga upp en bild på Joachims julklapp. Men den finns i sovrummet, och ni skrev inte att jag hade ett jättefint sovrum förra gången, så jag har inte lust. Jag är lite sur för det. På grund av denna kolumn så har jag hundra rasistiska mejl i min inkorg om att jag är en fitta och vidrig hora. Men det enda jag bryr mig om är att ni ska gilla mitt sovrum. SÅ GÖR DET DÅ. Detta inlägg saknar substans, men det gör inget. Substans är lite överskattat, inte sant? Förresten så sms:ade Elin att mitt inlägg om tvättstugan var dåligt. Att före- och efterbilderna var för dåliga. Att jag bara hade plockat upp tvätten och lagt in i maskinen. Svårt. Exakt en sekund senare stämde Jasmina in i kören i vår gruppchat. Hon höll med, jag tvättade i en tvättstuga. Wow, tyckte Jasmina. Vad ska jag med dem till? Vad ska jag med er till? De är bara elaka och ni säger inte att jag har ett fint sovrum. Jag vill inte sluta. Jag vill bara fortsätta skriva mitt nonsens. Nu kom Joachim in i vardagsrummet i sitt linne och sina mysbyxor. Han undrar vad vi ska äta. DET VET VÄL INTE JAG TOKSTOLLE. Jag vill ha något med potatis. Så sätt lite fart nu. Han har rensat på det där stället nu. Vi kan se golvet. Det var väl bra, antar jag. På glasbordet ligger One direction-boken som fjortonåringen inte vill ha längre. Ungar och deras faser. Vi köpte liksom till och med påslakansetet. Det var väl långsiktigt av oss. Hon har även haft en kaninhopparförare-period. Koppel till kanin. Ja herregud. Jag undrar vad Jasmina skulle säga om det. I Bosnien har man djuren utomhus, jag tror att det är så hon brukar säga. Jasmina och Elin och Mellen och Joachim och barnen och barnens kompisar och mamma och pappa och alla andra är det bästa jag har. De är det bästa någon kan ha. Så jag ska inte hålla på och låta salt i min mun. Jag fastnade bara i vinkelvolten litegrann. MÅRTEN! Jag glömde skriva ut Mårten. Jag hade aldrig hört slutet på det. Men nu är det slut på det här. Har ni läst hela vägen hit? Jag har inte korrläst. Hej.
