Jag slänger över håret så att det täcker min dåliga sida, låter den acceptabla halvan lysa upp ramen av nytvättat hår. Jag tittar in i kameran, trött, glad och lite sur, en mystisk mix av alla lägen. Och jag tänker. Jag tänker på när jag vaknade i natt. Jag vaknar nästan varje natt och vet inte varför. Och jag sover ju helst en hel natt utan avbrott, det finns något otroligt friskt i det. Det tillverkar mediciner för att människor ska lyckas, så om man kan göra det naturligt är det en gåva. Men om jag måste vakna missinassen så vill jag veta varför. Ett barn som ropade, vinden som friskar i trädkronan, tonåringen som stänger kylskåpet (ja, klockan tre.) Jag vill inte vakna och undra vad som hände. För det kan bara finnas dåliga anledningar. Att jag drömde en dröm där alla dog eller där mördaren hann ifatt mig. Att en mus tuggade i väggen. Att jag bär på en inre stress. Men jag vaknade. Argt hade jag skällt ner Joachims digitala SKRIK OCH GAP-NEONSIFFROR till golvet eftersom när jag vaknar i mörkret så vill jag inte titta rakt in i Tjernobyl och stråla klockcancer rakt in i sömndrickan. Så jag vet inte vad klockan var. Men kanske runt två eller så. Jag vaknade och behövde gå på toaletten. (Jag har börjat dricka kolsyrat vatten efter tandborstning och det är så sjukt och stört och rubbat, men jag tänker inte ta itu med detta mitt i en pandemi, jag har dessutom precis börjat.) Och som jag ligger där och funderar på om jag ska gå på toaletten eller inte. (För jag går bara upp om jag är så kissnödig att jag inte kan somna om.) Men när jag ligger där och inser att jo, jag måste verkligen gå, då går jag inte upp direkt. VARFÖR GÖR MAN SÅ? Säg att det inte bara är jag. Jag kan ligga kvar i fem, tio, femton minuter och vaska bra sömntid för att jag behöver något slags anstånd innan jag tar steget. Det har aldrig hänt, inte en enda gång, inte ens när jag har varit höggravid, att jag har gått direkt. Vad handlar de här minuterna om? I natt funderade jag på om det är någon slags sliding doors-grej i allas våra universum. En slags lucka som måste finnas. Om alla gick upp direkt när de vaknade så skulle de möta något de inte ville se där utanför sovrumsdörren. Minutrarna mellan vakenhet och kiss är det som räddar oss från att möta mördaren som smyger omkring, vindsluckan som faller ner, den rufsiga älskarinnan som plockar ihop sina pinaler och försöker smyga ut, eller själva djävulen som står och ser till att andragångsryck-suget på frysdörren fungerar som det ska. Jag vet inte hur det är med er, men de här tankarna har mig i sitt grepp. Ni får givetvis göra precis som ni vill, men jag tänker fortsätta ligga kvar och låta mitt öde gå från digert och mättat till bestämt. Ödesminuterna.
